Falsk som vatten (1985)

Pressreaktion Svensk filmografi
Kritiken var mycket kluven till detta alfredsonska förstlingsverk i thrillergenren, men alla fann något gott att säga.
Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Falsk som vatten är professionell som svenska thrillers sällan är. Falsk som vatten har inte bara yta, utan också djup ¿ det har sällan någon thriller. Falsk som vatten är näst efter Den enfaldige mördaren Hans Alfredsons bästa film. (-) Falsk som vatten är ordentligt förankrad i svenskt nutidsliv och filmen skulle även utan sina inslag av thrillerkaraktär fungera som en skildring av mänskligt beteende och av allmängiltiga attityder. Alfredson beskriver hur kärleken, svartsjukan och misstänksamheten driver sitt spel med huvudpersonerna. Han framställer medelålderns slappa vänsterprasslande livsstil med roande träffsäkerhet. Falsk som vatten är en film, där också det outsagda är viktigt och där det som icke alltid syns har betydelse.
Huvudpersonerna spelas av Sverre Anker Ousdal, Marie Göranzon och Malin Ek. Återigen visar Hans Alfredson vilken skicklig personinstruktör han är och det goda spelet är inte bara dessa tres, utan också Stellan Skarsgårds och andras. Fotot har inte samma betydelse här som i Den enfaldige mördaren, men lika suveränt som Alfredson växlar genre, anpassar fotografen Jörgen Persson sina bilder till thrillerns språk. Det finns osviklig säkerhet i handlaget, precision i regi, och i dramats uppbyggnad. Gradvis kommer vi personerna närmare, obarmhärtigt förs vi mot intrigens ohyggliga kulmen. Ondskans karusell snurrar snabbare och snabbare och i slutscenerna är det en häxmästare som tar över. Alfredson arbetar i en stor del av filmen med ganska små medel, och där finns en intellektuell och känslomässig balans. Men skräckens final slår an andra och enklare strängar. Med en thrillermakares alla knep försöker Alfredson att skrämma oss. och det lyckas han med. Falsk som vatten är en kuslig historia."
Hanserik Hjertén, DN: "Tyvärr står filmen lite stilla den första timmen. Men så snart den gifte bokförläggaren John inhyst sin nya kärlek, poetissan Clara, i en rivningskåk börjar kusligheterna tätna i bästa Hitchcockstil. Till det förtjänstfulla hör att skräckstämningen uppstår mitt i vardagen och inte i svensk films gamla spökhus ute på vischan. Och att Malin Eks Clara är en varelse med känsliga bottnar som fångar intresset. Hennes berättelse om varför hon varit på Beckomberga är ett litet konststycke av intim mänsklighet.
Det är mycket tack vare Ek som filmen får ett drag av rörande kvinnoöde. Personligen tycker jag att den skildringen är psykologiskt mer övertygande än svartsjukedramatiken. Tydligast blir det när Alfredson släpper loss det stora skräckpådraget ute i skärgården i finalen. Synd att släggan får överta fingerfärdigheten och effekterna trovärdigheten! Nå, trovärdigheten i thrillersammanhang är ett gammalt problem som till och med mäster Hitchcock sagt sig strunta i vid behov. Låt oss alltså göra detsamma och konstatera att det ändå blivit en hyfsad svensk thriller, vars mest utmärkande egenskap är den alfredsonska kombinationen av värme och misantropi."
Jan Aghed, SDS: "Vore orimlighet en filmisk prestationsdygd ¿ orimliga figurer inbegripna i orimliga handlingar ¿ skulle Hasse Alfredson ha hyggliga förutsättningar att hamna i Guinness rekordbok. Orimliga verkar, till att börja med, Sverre Anker Ousdals bokförläggare och hans medarbetarstab. Herrarna ger ut poesi. Men man skulle kunna slå vad om att de aldrig läst en bok. Mest påminner de om nyrika porrbranschdirektörer. Orimlig förefaller kärlekssagan mellan Ousdal och poeten Malin Ek. Vad ser hon i denna självgoda knodd? Inte för ett ögonblick övertygar deras passion. Orimlig är finalen, där en av huvudpersonerna plötsligt förvandlas till Jack 'Uppskäraren' Nicholson i Kubricks The Shining, för att sedan förfölja sitt offer per isjakt, innan en ränna och Finlandsbåten sätter punkt för alltihop.
Men visst gör sig slutscenerna bra i bild: villebrådets paniska försök att undkomma över snötäcket som glimmar i mörkret, den väldiga ljusgården som glider över knivdåren i vattnet, omisstänksamt vinkande passagerare. Att Alfredson har en för svensk film ovanlig visuell fantasi kunde vi se i Den enfaldige mördaren. I viss mån bekräftas den av Falsk som vatten, även om bildstilen i den nya filmen är långtifrån lika särpräglad. Den enfaldige mördaren visade också att den folkkäre humoristen Alfredson har en sida som vetter mot misantropi och demoni. I stället för att kalla porträttet av förlagsbranschen i Falsk som vatten för orimligt skulle man kunna säga att det och dess bihang, ett förlagspartaj för kulturkändisar, bl a är en kolossalt giftig teckning av svenskt kulturliv på representationsnivå. Poeterna, de bor i kamineldade kyffen, medan deras förläggare lever i svinaktig lyx ¿ och för övrigt beter sig som svin.
Utifrån Ousdals och Marie Göranzons kärlekslösa äktenskap manövrerar Falsk som vatten det tematiska paret kränkt ägandebegär-svartsjuka genom en serie situationer som efterhand stegras till ett drama efter den paranoida thrillerns mönster. Men som studie i psykotisk svartsjuka faller filmen på att den känns åtminstone lika affekterad som en operaintrig. Operakaraktären tycks Alfredson förresten vilja understryka genom musik av Offenbach på ljudbandet. Han överskattar i varje fall undertecknads fascination för opera i thrillerform. Genom sina skruvade och karikatyriska drag överskrider handlingen i Falsk som vatten det tonläge där den melodramatiska suggestionen fortfarande är trovärdig.
Men anta att filmen snarare bör ses som en avsiktlig lek med svartsjukethrillerns beståndsdelar. Då blir den genast tolerablare, en ofta rolig och roande skapelse, där regissören brassar på med saftiga effekter och får benådade sjuka infall, som i den vinkling av Hitchcocks hotfulla tågscener där den schizziga Malin Ek råkar slå sig ned i en kupé mittemot två älskvärt leende enäggstvillingar. Intressantast är ändå Hasse Alfredsons nya film genom den nästan totala svärtan och illusionslösheten i sin syn på heterosexuell samlevnad och på det moraliska tillståndet i ett stycke Sverige. Där upptäcker den dels mordiska impulser under sjok av stumhet, hat och iskyla, dels en självbelåten och obekymrad korruption. Där talar den om självförstörelse, våld, kaos och natt. Poesin ligger övergiven och traumatiserad i vinterlandskapet.
Det är också den enda av rollerna i filmen med någon dimension, och Malin Ek gör det bästa möjliga av den. I början hade jag svårt för hennes poet, hon lät som en ansträngande korsning mellan sin fader Anders och Kristina Lugn, men gradvis får hon fram en fulltonig bild av slumrande ångest och högspända nerver, och i balansgången på psykosens gräns är hon perfekt. Studera Ek i hennes långa enbildsmonolog om sin bakgrund: där har hennes ansikte och röst samma magiska uttrycksfullhet som Ingrid Thulins i Nattvardsgästerna och Bibi Anderssons i Persona."
Kommentar Svensk filmografi
Malin Ek (f 1945) gjorde här sin andra huvudroll på film, efter porträttet av filmkritikern Gerd Osten i Suzanne Ostens Mamma (1982/13). Norske skådespelaren Sverre Anker Ousdal (f 1944) hade tidigare gjort flera stora filmroller i hemlandet, bl a i Hustrur (1975) och Kronprinsen (1979). I svensk film var han känd som Frænkel i Ingenjör Andrées luftfärd (1982/8). 1985 var han även aktuell med den norska filmsuccén Orions bälte.
Rockstjärnan Magnus Uggla (f 1954) fick här sin andra filmroll efter debuten i Staffan Hildebrands omtalade G (1983/5). Martin Lindström, som spelar Lill-John, hade året innan gjort titelrollen i Åke och hans värld (1984/17).
Falsk som vatten blev den sista produktionen som gjordes av AB Svenska Ord. Kompanjonen genom nästan trettio år ¿ Tage Danielsson ¿ var vid premiären död, och Hans Alfredson annonserade att deras gemensamma bolag endast skulle förvalta det material som redan var gjort.
I inspelningsreportagen talades det också mycket om ett kommande storprojekt, en filmatisering av Frans G Bengtssons vikingaepos "Röde Orm", med Stellan Skarsgård som Orm och Sverre Anker Ousdal som Toke. Det projektet bedömdes dock som alltför kostsamt och lades på is.
Källmaterial Svensk filmografi
Manuskript: scenario, två versioner (inkl fotografens ex).
Program och reklamtryck på engelska.
Affischer: 2 motiv, 1 stolp.
Stillbilder: sv/v, färg, dia och bakombilder.
Kopia av censurkort.
Kopia av Musikförteckning från STIM.
PR-material. Engelskspråkigt informationsblad från Svenska Filminstitutet. Inspelningsreportage. Intervjuer före, under och efter inspelningen. Reportage om världspremiären med förhinder 7.11.1985, och sedan om den som verkligen genomfördes dagen efteråt. Artiklar i samband med TV-premiären 13.12.1990. Utländsk recension: Variety (13.11.1985).
Recensioner 9.11.1985:
AB/Jurgen Schildt, Arbetet/Sven E Olsson (8.11.1985), Chaplin/Thore Soneson (nr 201/1985), DN/Hanserik Hjertén, Expr/Lasse Bergström, GP/Monika Tunbäck-Hanson, GT/Gunnar Rehlin, SDS/Jan Aghed, SvD/Elisabeth Sörenson, Vi/Carl-Eric Nordberg (nr 47 1985)