Filmkritikern David Gilmours son skötte inte skolarbetet men fick ett erbjudande han inte kunde motstå. Han slapp skola och arbete mot att han tillsammans med fadern såg tre filmer varje vecka. En filmklubb grundades.
Överrenskommelsen resulterade i The film club (Ebury, 2008) eller Filmklubben (Forum, 2008), som den heter i svensk översättning. I boken får vi följa utbildningen, som fadern delade in i tematiska filmblock. Det kunde vara filmhistoriska paket eller mer personligt präglade teman. De senare är faktiskt mer spännande. Här handlade det om att lyfta fram en specifik scen som fångar något magiskt eller en skådis som stjäler uppmärksamheten genom att göra ingenting.
Mest anmärkningsvärt i denna cineastiska utbildning är då det uppdagas att sonen tagit kokain. Även då plockas det fram en film – som sedelärande exempel. Slutscenen i Det ljuva livet får agera avskräckande exempel. Marcello Mastroianni med sällskap anländer en strand i gryningen, efter en hel natts festande. En ung flicka ropar på Marcello, försöker nå honom, men han är förlorad till det ljuva livet. Så går det, säger David Gilmour till sin son, om du fortsätter på den vägen.
Filmklubben ger dem massor av tid tillsammans och deras relation blir djupare. Boken är till stor del en skildring av fadersrollen. Men trots allt finns det ett uns av tvivel om detta verkligen är en utbildning som duger. Han har lärt sig att Vittorio Storaro ljussatte lägenheten i Sista tangon i Paris, med lampor placerade utanför fönstren. Men vet han var Paris ligger? Han vet att Michael Curtiz filmade två versioner av slutet i Casablanca. ”That’s bound to help him out there in the world. Can’t ever be said now that I sent forth my son defenceless”.