"Over the course of six decades, the courts came to consider film and video as the most reliable form of evidence. In the early 1990s, the Rodney King case precipitated a shift in the value of motion picture evidence." Så skriver Louis-Georges Schwartz i inledningen till sin Mechanical witness: a history of motion picture evidence in U.S. courts.
Det dröjde alltså ett tag innan filmen blev en betrodd och naturlig del i rättegångssalarna. Förutom att det kunde vara praktiskt svårt - i början återgavs filmernas innehåll av någon som sett de - så fanns det en viss skepsis till tillförlitligheten. Vägen in gick delvis via tolkningen att film är en serie stillbilder och därför ska jämställas med dessa, som bevismaterial.
Författaren vill även framhäva behovet av en teoretisk diskussion kring hur man definierar och tolkar filmmediet såsom bevis.
"Although film theory generally takes the cinema as it's object, it tends to reach conclusions about the use of images in society at large. In doing so, it formulates propositions about the motion picture outside of any institutional context. The moving image, however, always appears within a particular institution and is conditioned by that institution's pragmatic requirements and history. Any general theory of our society of images must describe the use of images in particular institutions."
Schwartz ger med sin bok en sammanfattande överblick över filmens roll, från ny uppfinning till videoband, som juridiskt instrument (i USA). Med tanke på hur snårigt det kan vara i juridiska texter är det tacksamt att han klarar av detta på mindre än 150 sidor.