Två nya avhandlingar i film har nyligen lagts fram vid Göteborgs universitet. Döden och svensk kriminalfilm synas.
Daniel Brodén har i Folkhemmets skuggbilder: en kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och TV (Ekholm & Tegebjer, 2008) tagit sig an det krävande uppdraget att göra en helhetsanalys av den svenska produktionen av kriminalfilm. Från förlagets presentation:
Folkhemmets skuggbilder är den första heltäckande studien av en svensk filmgenre. Boken tar upp i princip samtliga kriminalfilmer som spelats in för bio och tv och ger en initierad inblick i genrens olika traditioner – deckare, film om brottslingar, polisfilm, samt politiska och psykologiska thrillers.
Folkhemmets skuggbilder förenar filmhistoria med kulturanalys och målar upp en mörk bild av samhällsutvecklingen med social nedrustning, brutalt våld, ökad känslokyla och misstänksamhet mot Sverige som demokrati.
Brodéns avhandling recenserades av Magnus Eriksson i hans understreckare (27/2) "Kriminalfilmen som samhällets termometer".
Från samma institution - Institutionen för kulturvetenskaper - kommer Andreas Jacobssons Döden på film: en motivstudie med världsfilmsperspektiv (Göteborgs universitet, 2009). Om Brodéns avhandling är nationell kulturanalys kan Jacobssons ses som jämförande internationell sådan, med varierande skildringar av döden som gemensam nämnare. Från utgivarens presentation:
Avhandlingsförfattaren behandlar fem olika motivkretsar och analyserar allt från dödsfigurer och efterlivsscenarier, filmiska dödsrevyer och metafysiska romanser, självmord och dödshjälp, till filmberättelser som bygger på föreställningen om både livet och döden som delar av ett ständigt pågående kretslopp. Även kampen mot terminala sjukdomsprocesser till följd av cancer och aids analyseras med blicken riktad mot både välbärgade västerländska samhällen och betydligt mer utsatta områden, som exempelvis Afrika söder om Sahara.
Det uppträder radikala skillnader vid jämförelser mellan filmkulturer där dödsmedvetandet utgår från döden som en slutpunkt på en linjär tidsaxel och buddhistiskt färgade filmkulturer, där döden förstås som en utdragen process i ett cirkulärt kretslopp. De uppdrivna känslostormar som brukar genomsyra västerländska filmberättelser vid en rollfigurs dödsögonblick, blir betydligt mindre laddade i filmkulturer där man förutsätts ”komma tillbaka” genom reinkarnation.