Verklighetsflykt

Jag var 20 år när jag såg den första filmen i Matrix-triologin. När den var slut gick jag ut genom biografdörrarna, ned för den sammetsbeklädda trappan och tyckte filmens förklaring till déjà vu, att det uppstår på grund av en bugg i systemet, kändes fullständigt logisk. Glöm inte att jag faktiskt var 20 år, inte tio eller elva med vilket jag kanske skulle komma undan med tankegången. Nej, jag var inte ens tonåring längre men trots det tillät jag mig att för en stund tro på fantasin.

Det slutar inte där.

Jag var 21 när jag såg X-men. Efter visningen tyckte jag att det kändes troligt att det fanns mutanter i världen. Att vi inte visste något om det berodde på att de höll sig hemliga, precis som filmen förklarar.

I efterhand lägger jag band på mig innan jag tillåter mig själv att fastna i tankegångar kring parallella världar, övernaturliga krafter och (vilket i vissa fall verkar ganska besvärande) superhjältemanér. Trots det kan jag inte låta bli att fundera på vilken mutation som skulle passa mig bäst. Kanske skulle det vara praktiskt att styra teknik som Micah Sanders i Heroes, eller varför inte teleportera sig som Nightcrawler i X-men?

Men, som sagt, jag borde ha vuxit ifrån de där fasonerna nu. Istället läser jag vuxet min facklitteratur, jag har nämligen insett att även sådan litteratur kan trigga mina drömmar. Blackwells serie Pop Culture and Philosophy, bland andra, behandlar grundtankar och ideologier. Läsaren kan med boken som underlag förstå tankeled i världar som inte är speciellt lik ens egen. Dock är det inte bara påhittade världar som serien riktar in sig på. Även de som önskar förstå Seinfelds funderingar och familjen Sopranos livsstil kan ta del av litteraturen. Det finns alltså en vän i form av forskning, vilket i sin tur rättfärdigar misslyckandet med att vänja sig av med dagdrömmar och barnsliga fantasier.

/Maia

(Missa inte heller True Blood and Philosophy vilken kommer till biblioteket under sommaren.)