Boken är skriven för lärare, som stöd i deras arbete med film i skolan. Att film är ett fantastiskt läromedel är bland det första Eva Westergren slår fast. Inte bara att den kan ge barnen kunskap om filmens berättarspråk. Den kan också ge dem ökad insikt om sig själva, om andra och det samhälle vi lever i. Det överensstämmer väl med läroplanens intentioner med det vidgade textbegreppet. Men det handlar inte enbart om barnen, utan också om de vuxna. Den lärare Eva Westergren lyfter fram är den som har en tilltro till barns vilja och förmåga att förstå livets alla aspekter. Det är också den som på olika sätt visar att det inte finns något rätt eller fel i fråga om upplevelser, och som låter eleverna utveckla och förmedla sina erfarenheter genom kreativt arbete och reflekterande samtal. Det är den lärare som ständigt lär sig mer om barns tankar och deras verklighet. Det är, tror jag, ett nödvändigt förhållningssätt i en föränderlig värld.
Eva Westergren
Med utgångspunkt i tio filmer, och fyra teman, presenteras olika sätt att närma sig film. Metoderna kan överföras till andra filmer. Att Eva Westergren själv använt förslagen i filmarbete med elever framgår klart. Allt är anpassat efter förutsättningarna i ett klassrum. Exemplen på konkret praktiskt arbete vävs ihop med barns funderingar, filmens form med dess innehåll. De filmer som hon använder, som bland andra ”Misa Mi”, ”Billy Elliot”, ”Förortsungar” och ”Matilda”, presenteras i slutet av boken med såväl produktions- som distributionsuppgifter. Där finns också en genomgång av vilka rättigheter som gäller för olika typer av visningar. Det är bra, för många är osäkra på skillnaderna mellan privat, institutionell, offentlig och sluten visning. Efter att ha läst texten finns ingen tvetydighet.
En elevillustration ur boken, "ET"
Huvuddelen av boken koncentrerar sig dock på fyra novellfilmer, som också finns med som dvd till boken. Filmerna har institutionella rättigheter och kan alltså visas i skolan. Novellfilmen, med sin längd på högst en halvtimme, passar bra om man direkt vill fortsätta arbetet i anslutning till visningen. Och de filmer som finns på skivan; ”Alltid på en tisdag”, ”Flickan som slutade ljuga”, ”Min far är boxare” och ”Föräldramötet”, är utmärkta. De engagerar känslomässigt, tar upp frågor som både barn och vuxna kämpar med. Det handlar om vänskap och svek, om längtan och besvikelse, lögner och mod. Det känns i magen, blir ibland både otäckt, pinsamt eller pirrande härligt.
I ett långt kapitel redovisar Eva Westergren samtal som följt i fyra mellanstadieklasser efter visningarna av novellfilmerna. Det är också den åldersgrupp som de fyra filmerna bäst passar för. Kapitlet följs av konkreta metodhandledningar till filmerna, med en blandning av samtal, eget skapande och värderingsövningar.
Det är intressant att ta del av barnens resonemang i de reflekterande samtalen. Westergren är en duktig skribent och kompletterar barnens samtal med egna iakttagelser. Det är slående med vilket engagemang de diskuterar problematiken och hur de formulerar och fördjupar sin förståelse. De verkar inte ha svårt att uppfatta filmernas underliggande budskap. Som läsare är det lätt att ta till det ibland slentrianmässigt använda begreppet kompetenta barn. Men barnens förmåga att utforska omvärlden och att skapa mening och förståelse är inte något de automatiskt kan. Det krävs en relation till omvärlden, att de uppmuntras och utmanas känslomässigt och tankemässigt. Det behövs medvetna pedagoger och genomtänkta arbetssätt. Att filmen kan användas i denna utveckling är uppenbart. Att Westergrens metod motsvarar det genomtänkta arbetssättet är lika tydligt. Hennes bok kan verkligen rekommenderas.
I filmens fotspår – reflekterande samtal om film av Eva Westergren, Bonnier Utbildning 2010.
Text: Agneta Danielsson