Ljusår

Det börjar med en kameraåkning i åtta minuter in i och genom en trädgård utan ett enda synligt klipp. Den starka känslan av eftertanke, av ett kontemplativt lugn får fäste och ganska raskt börjar man andas med i filmens rofyllda andantelunk.

I filmaren Mikael Kristerssons tidigare filmer ”Pica Pica” (latin för skata) var det människan som betraktade naturen och särskilt fåglarna. I den efterföljande ”Falkens öga” betraktades världen och människors vardag genom ett par falkar uppe i ett kyrktorn på den skånska sydkusten. I ”Ljusår” leker Mikael Kristersson med perspektiven och låter kameran kika in i fågelnästen och getingbon men också fånga människans knog med att så och skörda i trädgården. Ty människan, djurens like, arbetar hon också. Och vi går från höst till vinter, över vår, sommar och höst till vinter. Ett enda långt andetag i cirka 100 minuter. Om man riskerar att somna? Säkert är det extremt lugna tempot provocerande för många men själv satt jag med vidöppna ögon och njöt och tänkte på livets helighet, arbetets fröjd, respekten för andra. Ja man kan rentav bli religiös om man har en läggning åt det hållet. Ni som kanske sett någon av Mikael Kristerssons tidigare filmer vet hur friskt överraskande bara en associativ blick kan vara i hans filmande. Ta exemplet med tuppen i filmen som fångas i närbild där han vänder och vrider på skallen och ögat och koncentrationen nästan får en mänsklig dimension. Så zoomar kameran ut i helbild och vi ser ett gäng hönor spatsera, småkacklandes och pickandes i marken runt i kring. Kul, inte bara som en könsrollsmetafor.

 

Det är filmat helt utan dialog vilket förstås kräver ett lika exakt som pregnant ljudarbete och i ”Ljusår” hörs minsta svirr och pip när kameran också kryper in till talgoxens ungar i trädets hålighet. Och när det är tyst så tillåts det vara just tyst. Och när så talgoxens ungar matats och växt till sig och på staplande ben och osäkra vingar flyger ut i världen … så är det dags för getingarna att flytta in i samma håla och börja sitt arbete för sin arts fortlevnad. Ingen rast, ingen ro.

Filmen följer i huvudsak några höns, en familj talgoxar och koltrastar, en pappa och ett barn, ett getingsamhälle. Därtill några hastigt förbipasserande såsom en stilig domherre som vinterbadar i ett vackert fågelbad i trädgården. Och enkom på ljudbandet hör vi det omgivande samhället som en svag ljudkuliss.

Filmen är egentligen en enda vacker och klok lektion i livskunskap. Och frågorna efter en visning av filmen är inte särskilt svåra att komma på. Det handlar om vad vi gör med våra liv, hur vi värderar arbete och varför vi värderar vissa saker högre än andra. Det handlar om respekten för andra antingen vi kallar dem medmänniskor eller djur. Det handlar om det cykliska livet, om ”the survival of the fittist”, ”de bäst anpassades överlevnad” i en lite mer klumpfotad svensk översättning men som ändå fångar in att det inte bara rör sig om styrka utan om smarthet och anpassningsförmåga. Det handlar om hur allting hänger ihop och har en mening. 

Som bonus till filmens tankegods kan naturligtvis var och en fundera över varför vi stressar så och hastar fram i livet på jakt efter … ja vad, brukar vi ju fråga oss själva, eller hur? Och sällan har väl den frågan känts mer in på huden än här. 

Sverige 2008 Regi & foto: Mikael Kristersson Längd 100 minuter Barntillåten Distribution: Folkets Bio / Panvision

 

Text: Andreas Hoffsten

Publicerad 2009-07-02   Ändrad 2009-07-02