Annika Thor om böcker och film

Visst finns det ofta fördelar med att använda en välskriven roman som underlag för ett filmmanus. Romanförfattaren har ju redan skapat en stark berättelse med trovärdiga och sammansatta karaktärer, just det som filmen behöver som grund. Men risken finns a

Vem tror att det skulle gått att finansiera en storfilm som Arn om inte Jan Guillous böcker hade nått sådana enorma upplagor? Och förlagen har förstås gemensamma intressen med filmbolagen: en filmatisering innebär ett enormt genomslag för en roman på marknaden. Men en framgångsrik bok blir inte automatiskt en framgångsrik film. Lättast att adaptera är förstås breda underhållningsromaner, inklusive deckare. Där skiljer sig det litterära berättandet inte mycket från det (mainstream)filmiska, med tonvikt på intrigen och dramaturgin. Svårare blir det när en producent bestämmer sig för att filmatisera en mer litterärt komplex bok.

Då gäller det att hitta en manusförfattare och en regissör som kan vara trogna mot bokens väsen, samtidigt som de vågar förhålla sig fritt nog för att hitta filmiska motsvarigheter till bokens litterära uppfinningsrikedom. (Undrar ni vad jag menar? Se Michael Winterbottoms lysande filmatisering av 1700-talsklassikern Tristram Shandy!) Ett exempel på hur det annars kan gå är filmversionen av Jonas Hassen Khemiris språkligt nyskapande och mångbottnat ironiska roman Ett öga rött, som, i stället för att leka lika fritt med filmmediets möjligheter som romanförfattaren gör med språket och berättarperspektivet, enbart tar fasta på intrigen och kavlar ut berättelsen till en platt historia i den alltför vanliga genren "charmig ungdomsfilm".

Tendensen till utslätning när bok blir film är kanske delvis en anpassning till skillnaderna mellan de båda marknaderna. För en bok är en upplaga på 100 000 exemplar en stor försäljningsframgång (även om det naturligtvis förekommer mångdubbelt större i underhållningsgenren). En film med 100 000 åskådare är ingen flop, men heller ingen jättesuccé. Det ligger helt enkelt i filmbranschens struktur att man måste rikta sig till en bredare publik än vad som är nödvändigt i förlagsvärlden.

Men bortsett från de överväganden som styrs av marknaden, vad är det som sker när en bok blir film? Vad går förlorat och vad kan filmen tillföra? När man skriver ett originalmanus för film bygger man upp en berättelse som redan från början gestaltas i bilder, handlingar och dialog. Det inre skeendet och berättelsens djupare innebörd ligger som en undertext i manuskriptet för regissören och skådespelarna att lyfta fram. I en roman gestaltas berättelsen inte nödvändigtvis i konkreta scener, i varje fall inte enbart på det sättet. Romanen rör sig fritt i tid och rum, den spelar med associationer och tillåter sig att reflektera över skeendet medan det pågår eller i efterhand. I en roman med litterära ambitioner spelar språket ofta en avgörande roll för hur läsaren upplever karaktärerna och berättelsen. Alla dessa nivåer är svåra att rekonstruera i ett filmmanus, de tillhör helt enkelt den litterära "verktygslådan". Ofta, om inte alltid, innebär en adaptation för film en förenkling av romanens innehåll och form.

Slutsatsen av detta är att ju mer komplex en roman är, desto svårare blir den att filmatisera. Det sägs ibland att det är lättare att göra en bra film av en medelmåttig roman än av en som är verkligt bra, och någon sanning ligger det förmodligen i det påståendet. Det filmen i bästa fall kan hitta i litteraturen är de goda historierna, som om de förvaltas på rätt sätt kan bli starka och spännande filmberättelser. Med en begåvad regissör kan en sådan film tillföras nya dimensioner när bildberättande, ljud och skådespeleri bildar en helhet som lyfter grundhistorien.

Innebär detta att filmen i sig är en mindre komplex konstform än litteraturen? Inte alls. Men för att filmen ska kunna förverkliga sin fulla estetiska potential krävs ofta ett originalmanus som redan från början ger utrymme för filmens särskilda uttrycksmedel. Få av filmhistoriens mästerverk har varit baserade på romaner (Tarkovskijs Solaris är ett av de mest lysande undantagen).
Och förmodligen är det ingen tillfällighet att medan allt fler nya svenska filmer har litterärt underlag var alla de tre Guldbaggenominerade för bästa film 2007 byggda på originalmanus. Vinnaren, Roy Anderssons Du levande, var just ett sådant filmkonstverk som använder sig helt och hållet av filmmediets egna uttrycksmedel utan att behöva luta sig mot någon annan konstform. Filmen kommer att fortsätta hämta berättelser från litteraturen. Men det gäller att göra det med urskillning - annars gör man både filmen och litteraturen en otjänst.

Text: Annika Thor
 

Arn - Tempelriddaren, Låt den rätte komma in och Flyga drake är bara några av årets aktuella filmer som Svenska Filminstitutet har skrivit filmhandledning till som bygger på böcker. Film som bygger på böcker är ständigt aktuellt och det vill vi lyfta fram. Därför har Film i skolan samlat passande skolbiofilmer med litterära förtecken i ett speciellt temarum, Litteratur och film. Där finns även artiklar samlade som knyter an till temat.

Publicerad 2008-11-26   Ändrad 2008-11-26