I ”Bröllopsfotografen” har Ulf Malmros gått tillbaka till det Texas-aktiga Sverige som han tidigare skildrat i sin film ”Smala Sussie”. Filmerna bär på många likheter med stort fokus på humor och skruvade karaktärer. Skillnaden är att i ”Bröllopsfotografen” expanderar Malmros sitt Sverige och sin humor för att fördjupa sina frågeställningar kring vad det innebär med klass och ursprung.
Det är tuffa tider och massafabriken i Molkom behöver lägga ner. Arbetargrabben och hobbyfotografen Robin står arbetslös och beslutar sig att ta möjligheten i hand och söka lyckan som yrkesfotograf i Stockholm. Inneboende hos en avdankad överklasskådespelare snubblar han halvt om halvt in i samhällets gräddigare korridorer. Han vantrivs till en början men lär känna societetstjejen Astrid som delar hans fotointresse. Han lär också känna Astrids far, en man med gott om pengar och mycket makt. En man som skulle kunna hjälpa Robin på många sätt. Allt medan relationerna växer så driver Robin längre och längre bort från sitt mer lantliga ursprung. Han börjar till och med skämmas för det.
Efter visningen av filmen fick pedagogerna i publiken delta i en föreläsning och diskussion ledd av Renzo Aneröd, författare och filmare. Renzo har själv gjort en klassresa likt den Robin gör i filmen. Född i Bergsjön, Göteborg som son till arbetarföräldrar har han nu i vuxen ålder gått från arbetarklass till att bli en del av den kulturella medelklassen. Till publiken delade han med sig om sin uppväxt som arbetarbarnet som flyttade till Örgryte och hamnade hos skolans talpedagog för sitt knegaruttal. Om hur han som alternativ hårdrockare hamnade i Kommunistisk Ungdom och upptäckte att han var den enda riktiga arbetarungen där, och om hur han känner igen sig i huvudpersonen Robin som senare i filmen vill dölja sitt ursprung.
– I filmen hålls det ju främst på en nivå där det bara är pinsamt. I verkligheten kan det ju innebära att man har en bakgrund med föräldrar som missbrukar droger och alkohol exempelvis.
Working Class Hero
”Bröllopsfotografen” driver med och ifrågasätter de oskrivna regler och normer som både över- och arbetarklass dras med. Den skildrar svårigheten med att få två skilda världar att gå ihop, samt den känslomässiga balansgång som följer. Lärarna i publiken uppmanades själva berätta hur de upplever klass och hur det funkar på deras skolor.
– Det rör väl sig inte om direkta konflikter men visst finns de där (klasserna). Sociala grupper som klassgrupper håller ju sig till likasinnade och bildas det grupperingar så kan det uppstå friktion mellan dem. Det är viktigt med den här typen av filmer som gör eleverna medvetna om problemen och får dem att kritisera och tänka till, menade en lärare.
Även om filmen gör sig lustig på de olika klassernas bekostnad så varnar den samtidigt för att vi inte skall dra några absoluta sanningar om varandra, så som Robin gör med Astrid. En av lärarna i publiken berättar:
– En gång hamnade jag med en specialklass där det första som hände var att en av pojkarna gick fram till mig och sa ”Du kan lika gärna ge upp, bara så du vet. Du kommer inte kunna lära oss något. Vi kan ingenting”. Först blev jag paff för att han vågade vara så direkt på och fräck. Sen blev jag istället förvånad över markeringen han gjorde. Egentligen förminskade han ju sig själv. Hur många gånger har inte han fått höra att han ”inte kan någonting”? Nu har han till sist gjort det till sin sanning.
– Skolmiljön kan bli oerhört tuff klassvis när arbetarklass som inte klarar gymnasiet hamnar på IV och överklassen hamnar på Sigtuna internat. Samtidigt är ju många oerhört stolta över sitt ursprung likt Robin är i början av filmen när han tycker överklassen bara är larv, tyckte en annan.
La Dolce Vita
– Det är ju intressant att se historien från en annan vinkel också. Säg att överklassen skulle hamna i arbetarklassen. I filmen får vi ju det med Astrid som ser igenom sina föräldrars fasad och vill ha ut något mer av sin tillvaro än att leva på pappas pengar. Hon vill göra rätt för sig.
Den diskussion som ”Bröllopsfotografen” väcker visar sig vara väldigt lätt att spinna vidare på för publiken, tankar hakar i varandra. Angränsande ämnen som filmen inte hinner beröra tas upp i diskussionen så som exempelvis klass och etnicitet och hur internet inverkar på klasstänkandet.
– Internet kopplar ju oftast bort den biten. Istället handlar det om att folk delar ett intresse så som dataspel. Klasserna möts så att säga över gränserna, men det behöver inte bara vara i cyberspace just. Det händer ju hela tiden i olika subkulturer som musikstilar och idrotter.
Mot slutet av diskussionen berättar Renzo en anekdot om en person han lärde känna. En person som flugit ut och in hur fängelset otaliga gånger och nu på medelålderns höst skulle läsa sin allra första bok. Den här personen är alltså som en utomjording för många. Robin i ”Bröllopsfotografen” fast multiplicerat med tusen. Att han skall läsa en bok är en enorm statushöjning för honom personligen. Renzo lånade ut boken som han läste. När personen hade läst klart fick han tillbaka den. Då upptäckte Renzo att personen hade skrivit slutet på boken själv. Han trodde det var det som de tomma sidorna i slutet var till för. En vacker symbolik över att oavsett var vi kommer ifrån och hur det inverkar på oss så kan vi alltid skriva de sista sidorna själva. Det är något Bröllopsfotografen också försöker förmedla instämmer lärarna och en av dem inflikar.
– Det kan visserligen kännas enkelt och uppenbart för många men ibland är ju det enkla det svåra.
Se även filmhandledning.
Text: Viktor Eriksson