Downton Abbey och vår tid

När TV4 sände den fräsiga serien ”Solsidan” om rikas existentiella problem så slog det mig att jag i vintras någonstans läste om att gossarna i de fina skolorna i England börjat ta ton igen och återta sin ”rättmätiga plats” i samhället. Underförstått att det varit svårt för dem – the posh people – att tidigare hävda sig i populärkulturella sammanhang.

Det har liksom inte varit riktigt hippt att vara ung och samtidigt tory och värdekonservativ. Och visst är det där med ”sin rättmätiga plats” en intressant formulering, jag minns den väl. Och nu är det Cameron som regerar i Great Britain och Prins Williams giftermål med Kate Middleton ger säkert en kulturell boost in i det engelska samhället där de sociala koderna ges nytt innehåll. Det är kort sagt ok att vara rik igen. ”Man vill sätta lite guldkant på tillvaron” – som nyligen den åtalade Johan af Donner sa i en intervju i DN.

Och kanske är det i det ljuset vi ska se den populära tv-serien ”Downton Abbey” som just kommit på dvd. Mycket välproducerad och med en alldeles, alldeles bedårande maffig Dame Maggie Smith i rollen som släktens grand old lady, the countess Violet – hon stjäl rakt av varenda scen hon är med i, det räcker med en blick.

Dame Maggie Smith

Det tycks finnas ett stort intresse för relationen herrar, tjänare men till skillnad från i klassiker som James Ivorys ”Återstoden av dagen” och serien ”Herrskap och tjänstefolk”, så är skildringen av herrskapet i ”Downton Abbey” skildrat i betydligt mer positiv dager. Hela genren hämtar ju sitt syre från relationen mellan dem som fötts med silversked i mun och dem med enkom en glasspinne. Och det finns en undertext i serien om att samhället fungerar bäst när alla – hög som låg – vet sin plats och håller sig där. Och det kan man förstås tycka olika om.

Det är april 1912. Titanic har just sjunkit och katastrofens vågor drabbade alla. Huvudkonflikten i serien handlar om arv och earlen av Grantham har bara döttrar, vilka enligt testamentet inte kan ärva det magnifika godset Downton Abbey. Endast gossebarn står på tur och med Titanic följde i djupet en kusin med en son som var ett planerat giftemålsobjekt för earlens äldsta dotter för att på så sätt behålla pengarna och godset inom familjen. Då dyker Matthew upp, en avlägsen kusin, så avlägsen att han till och med själv tjänar sitt dagliga levebröd. I stolta ordalag står han upp för sin medelklasstillhörighet. Därtill kommer han – rysliga tanke – från Manchester. Att hålla godset intakt och inom familjen kan vi naturligtvis tolka som en metafor för att överklassen behåller greppet över sina privilegier. Det blir ju lite spetsigare då. Handlingen pågår fram till att första världskrigets utbrott är ett faktum 1914. Det slutar med en riktig cliffhanger och en fortsättning lär fortsätta till hösten. Lite drygt 15 personer har vi lärt känna, såväl där nere bland butlers, kökspersonal och pigor som uppe i salongerna. Alla med sina tillkortakommanden och drömmar. En vältecknad bild av det edvardianska England.

Det är som sagt underhållande och välskrivet. Tankar och associationer kan gå till såväl ”Gosford Park” (som Julian Fellowes också skrev manus till) som till ”En förlorad värld” (Brideshead Revisited) med ett stänk av ”Stolthet och fördom”. Tilläggas kan att Fellowes sitter för de konservativa i det engelska överhuset. Vid ett tillfälle – en av seriens alla bright moments – berättar Matthew under en konversation att han bara har ledigt i veckohelgerna. ”What is a weekend” frågar då the Countess (Maggie Smith). Och vi charmas givetvis intill bristningsgränsen.

England 2010 Skapare: Julian Fellowes I rollerna: Hugh Bonneville, Elizabeth McGovern, Maggie Smith, Jim Carter, Rob James-Collier, Dan Stevens, Michelle Dockery mfl. Sju avsnitt Distribution: Universal.

Text: Andreas Hoffsten

Publicerad 2011-05-02   Ändrad 2011-05-02