Teckningar gjorda av vietnamesiska barn efter att ha sett "Elina-som om jag inte fanns" och "Alltid på en tisdag"

Teckning av Elina - som om jag inte fanns

Teckning av Elina

Teckning av Alltid på en tisdag

I samtal om film är vi förunderligt lika

Svenska Filminstitutet har under en handfull år samarbetat med vietnamesiska kollegor. Som en del av projektet har filmpedagogen Eva Westergren arbetat med sin modell för filmsamtalmed vietnamesiska barn och lärare.

Inledning

Svenska Filminstitutet har under en handfull år drivit ett projekt kring filmarkiv samt film i skolan i samarbete med det vietnamesiska filminstitutet och kulturdepartementet.

Den svenska modellen för skolbio har lockat i ett arbete som gett många ömsesidiga erfarenheter och kunskaper. Som en del av projektet har filmpedagogen Eva Westergren arbetat med sin modell för filmsamtal med vietnamesiska barn och lärare. Vi bad om en träff kring hur skolan arbetar med film, media och bilder i det fjärran Vietnam.

Följande text är ett utdrag av en fyrasidig artikel. För att läsa hela texten ladda ner i spalten till höger.

Eva Westergren i Vietnam
Eva Westergren. Foto: Bitte Eskilson

Kritor och kroppar


Den svenska delegationen under ledning av Svenska Filminstitutet
arrangerade några filmvisningar på ett par utvalda skolor. Och självklart var det en stor händelse eftersom film i skolan inte är något barnen är vana vid. Eva Westergren minns den fantastiska synen när 300 barn med svart kalufs tittar på duken - fullkomligt knäpptysta. Sen jobbade man i en klass efter filmen - ett slags masterclass - med lärare som observatörer och vietnamesiska tolkar.

- Eleverna var långt ifrån talträngda utan sa sitt hjärtas mening, vilket var överraskande. Jag trodde nog det var mer auktoritärt, att eleverna skulle vara osäkra på att uttala sina egna åsikter. Det var nästan lättare att jobba i Vietnam än här i Sverige, berättar Eva.

Efter filmen "Elina - som om jag inte fanns" hade eleverna mycket att berätta. De bestämde sin historia att berätta om utifrån de bilder de valde. Fröken Holm i filmen - som vi ju tycker är en elak fröken, där säger en elev i Vietnam att hon är kanske "väl strikt". De formulerar sig annorlunda och kanske inte fullt lika hårt eller starkt. Men de har inga som helst problem med att relatera och klä sina tankar och känslor i ord. Det handlar om nyanser. Och "lite väl strikt" - det är en fullt tydlig kritik.

Eva Westergren kommer in på själva tecknandet av bilder.
- De har stor vana vid att jobba med bild. Det var så lustigt, jag tog med mig en massa pastellkritor på flyget från Sverige. Jag tänkte att de kanske inte har så mycket kritor i det fattiga Vietnam. Men det var helt i onödan visade det sig. Deras kritor var till och med av betydligt bättre kvalitet jämfört med vad som brukar finnas på svenska skolor.

När en flicka räcker upp handen och säger: "Kan vi få använda våra egna kritor?" skrattade jag inombords åt mina farhågor. På vilket sätt ser vi att de är bildvana, vilka uttryck tar det sig?, frågar jag.
- De fyller ut hela pappret, berättar Eva, "inte bara i mitten och lite streckgubbar, utan noga utfyllda bakgrunder och rikt på detaljer. Från lärarhåll värderar man de bilder barnen gör på ett annat sätt än vad som oftast är brukligt hos oss, så de gör ofta också en ram runt i kring sina bilder. Och alla barnen ville göra sina egna bilder, individuellt, absolut inte i grupp." 

Elevernas bilder

Eva visar på några bilder hon fick med sig och som visar på barnens vana att också använda starka färger.
- Det syns att de finns en annan vana och träning i att rita, det
är många fler detaljer, fler nyanser i bilderna.

När Eva jobbade med bild efter en visning av "Elina" så föreslog hon att de skulle jobba två och två för att hinna med, de var ju så många och det är viktigt att alla elever gavs möjlighet att få ge sin kommentar, sin egen berättelse. Men det vägrade de vietnamesiska barnen, de ville absolut alla göra sin egen bild, sammanfattar Eva och berättar vidare: "De såg filmen, sen fick de uppgiften att ta fram en bild som var viktig för dem. Vi satt upp alla bilder som ett slags känslopalett på tavlan. En annan gång jobbade vi utifrån rollgestalternas kroppsspråk. Hur kan vi se hur personerna känner? Hur ser man ut när man är ledsen eller glad?

De tyckte det var jättekul, de är alls inte vana vid att ge uttryck med kroppen." Då utgick vi från en scen i "Aldrig på en tisdag" där flickan berättar för sin kompis att hon har snattat. Pappan är stolt över att flickan erkänner. Och hur kan man som vuxen visa att man är stolt - de fick lärarna visa. De var generade, de hade ingen vana vid fysisk lek. Men barnen skrattade förtjust, det blev stor succé.

Text: Andreas Hoffsten

Texten är ett utdrag av en fyrasidig artikel. För att läsa hela texten ladda ner i spalten till höger.

Publicerad 2008-12-15   Ändrad 2008-12-15