Bakom de färdiga filmerna stod elever från Fittjaskolan i Botkyrka, Askebyskolan i Rinkeby, Fisksätraskolan i Nacka och Freinetskolan Kastanjen. Filmerna visades upp till allmänt jubel och det var påtagligt hur många teman som var de samma som hos oss; det handlade om bästisar och mobbning, om fotboll och matlagning! Det enda som egentligen kändes nytt var att några av flickorna i filmerna bar slöja. En annan, lite mer allvarlig skillnad, var att flera filmer handlade om hur föräldrar slog sina barn – men att de sen (förstås) återigen blev vänner. De palestinska barnens historier var enkla berättelser tagna ur vardagen och som troligen säger en hel del om det samhälle de lever i även om de svenska barnen naturligtvis inte har just det perspektivet för ögonen. Just den starka vardagskänslan var både det roliga och lite annorlunda mot vad som är det vanliga – menade Anita Hjelm, projektledare från Film Stockholm.
En enkel modell
Anita Hjelm poängterar också att det har varit ett billigt projekt att genomföra – Film Stockholm har gått in ekonomiskt med att betala för ett par mediepedagoger samt att samordna hela projektet som även kom att omfatta barnens föräldrar där några hjälpte till med översättningen av de palestinska barnens texter från arabiska till svenska. De deltagande skolorna representerar förortskommuner med hög procent elever med invandrarbakgrund. Modellen för projektet är enkel och överförbar. Flera lärare vittnar om att det var lite trögt att komma igång i början men att mot slutet så ville alla vara med.
Med på Rio var Erling Ericsson, en svensk films nestor inom animation för yngre barn. Erling har under många år arbetat med att animera film tillsammans med barn i mellanöstern med bidrag från Sida. Och han började med deklarera sitt credo: barn tycker om att uttrycka sig med film – så ser det ur över hela världen.
Erling samarbetade med jesuiter i Egypten med att utbilda palestinska lärare i enkel cut-out animation och nu arbetar femton kvinnliga lärare i Gaza i sin tur med animation i sina skolor. Även Unicef och Rädda Barnen har varit samarbetspartners.
Vad tyckte lärarna?
Ansvariga lärare från de deltagande skolorna var alla rörande överens om hur identitetsstärkande arbetet med film varit. En lärare berättade att en pojke med dyslexi fullkomligt blomstrade i projektet allt medan A-barnen tenderade att ha lite mer problem med att komma igång.
– Alla barn har presterat över förväntan, och alla har hittat sin naturliga plats vilket ju inte är en självklarhet i skolans vardag, berättade en annan lärare, och lade till att det förstås också gått lite upp och ner där eleverna ibland tappat geisten.
Cirka 80 minuter i veckan jobbade man med projektet. Först pratade och berättade vi om Gaza, var det ligger och hur livet ser ut där. Eleverna fick skriva om hur det är att vara en tioårig flicka eller pojke i Gaza. Så på ett naturligt sätt kom svenska, engelska, teknik, samhällskunskap, bild och geografi in i arbetet. Och demokrati. Det var många omröstningar till en början om manus och om vilka färger man skulle använda i filmen. Eleverna behöver arbeta med berörande frågor, vilket alls inte Gaza är – till en början. Men efterhand som de lär sig föds många frågor och samtal, berättade Amelie Tham från Fisksätraskolan.
Hur betygsätta?
Från föräldrahåll kom inga som helst ifrågasättanden men kollegor kunde tala om flumvarning: ”Kan vi få ut något mätbart?”. ”Hur hittar vi former för att mäta och dokumentera konstnärliga skaparprocesser?”. Detta är viktiga frågor poängterade Camilla Beijmo Samuelsson, rektor på Fittjaskolan. Det är annars så lätt att bara ordna med ett prov.
En lärare menade att det är viktigt att skolan stöttar elever från skolor och områden runt Stockholm som inte har föräldrar som kan hjälpa och stödja. Just därför måste vi också kunna jobba på alternativa sätt för att fånga upp andra kvaliteter hos eleverna och inte bara se detta som ett slags lustfyllt bonusarbete.
Och apropå lustfyllt; en lärare berättade om en elev som under filmarbetet vickade på ett papper och sa till en kompis: ”Lyssna på det här pappret – hör du att det låter lite grand som vatten? Hör du det?”.
Kerstin Olander, verksamhetsledare på Film Stockholm, avslutade dagen med att berätta att nu ska en dvd sammanställas med alla barnens filmer och som sen ska skickas ner till barnen i Gaza. Kerstin kunde heller inte låta bli att lufta tanken på hur roligt det skulle vara att låta svenska barn skriva om sin vardag för de palestinska barnen att göra film på.
Och i ett hörn i salen satt Erling Ericsson och log som en sol – det här är nog precis det han hade hoppats på när han kom med projektidén ”Hälsningar från Gaza” till Film Stockholm.
Titta gärna in på Fittjaskolans projektblogg där det finns bakommaterial och idéer att arbeta vidare utifrån. www.berattelserblirfilm.blogspot.com. Kontakt med Anita Hjelm på Film Stockholm: anita.hjelm@filmstockholm.sll.se och Erling Ericsson nås via erling.e@punkt.se.
Text: Andreas Hoffsten