Att våga en förändring

Elever på IV-programmet samtalar kring filmen Hata Göteborg. Deras lärare Jonas Jarl berättar om en film som grep in i elevernas liv och till och med skapade en stor lust i så kallat processkrivande.

"Jag har svårt att se att Jonas Mitander kommer att få ett civiliserat och välfungerande liv om 10 år. Att lyckas ändra på sina mönster och sitt beteende kräver ofta en enorm ansträngning för personen ifråga. Men samtidigt är ingenting omöjligt. Det handlar om att ändra sina seder och vanor. Ja, helt enkelt om att våga ta det stora språnget som kan leda till ett bättre liv."

Ovan nämnda citat kommer från en av mina elever på Bellevue Gymnasium i Malmö. Det var ord som gjorde mig rörd. Hon hade inte deltagit på filmvisningen enbart på grund av att hon ville komma åt det där åtråvärda betyget i svenska. Istället hade hon förstått att visningen av filmen kunde ge henne möjlighet att själv reflektera över hur verkligheten ser ut i dagens samhälle. Filmen som nämns i ovanstående text heter Hata Göteborg. En film som jag och mina elever arbetade med under en knapp månad under vårterminen 2008. Men låt mig ta det från början.

Bellevue Gymnasium är en kommunal IV-skola i Malmö. Cirka 450 elever är idag inskrivna på skolan där jag tillsammans med mitt arbetslag visade Hata Göteborg för två av våra klasser. När vi började titta på filmen hade jag inga direkta ambitioner att arbeta vidare med den, men i takt med att filmen gick förstod jag att filmens tema och innehåll skulle ge en mängd ingångar till intressanta diskussioner och samtal. Eleverna satt som fastklistrade framför duken och jag såg att den berörde på många olika plan. Följande lektion fick eleverna i uppgift att välja ut en person i filmen och göra en detaljerad karaktärsbeskrivning av densamme. De skulle fokusera på personens uppväxt samt fundera på vad personen i fråga kunde tänkas göra 10 år senare. Flera av mina elever har av en eller annan anledning själva haft det relativt tufft i barndomen. Ett faktum som tillsammans med filmens humor och värme gjorde att skrivarbetet kom igång utan några större hinder. De kände igen sig. De hade själva varit i samma situation. Antingen som den utåt sett tuffe gängledaren eller som den förtryckte killen som sin vana trogen rättar in sig i ledet.

"Johan verkar ha en enorm respekt för sin så kallade kompis Jonas. Det är precis som att han inte vågar stå för vad han tycker. För mig framstår han som en alltigenom varm och generös person, men tyvärr är det han själv som får lida för det i slutändan. Hans mamma visar honom en stor tillit och deras relation känns genuin och äkta på något sätt. Filmen fick en intressant vändpunkt i samma veva som Johan vågade gå emot Jonas. Han var egentligen så oerhört rädd, med han vågade ändå göra det oväntade. Han gjorde det riskfyllda, nämligen att bryta mot sina egna uppsatta normer. Johan bryter sig loss, får nya kompisar och jag tror till och med att han flyttar ifrån staden Helsingborg. Varför inte till Göteborg? Han blir nog kompis med Isak, blir kanske själv estet med en sund inställning till livet."

Elev nr 2, Bellevue Gymnasium.   

Robert Lillhonga och elever på Buff

Två veckor efter att vi hade sett filmen var elevernas arbeten klara och det började dra ihop sig till nästa stora höjdpunkt. Filmens regissör och tillika producent och manusförfattare Robert Lillhonga skulle komma på besök. Förväntningarna steg och det märktes på hela skolan att något spännande stod för dörren. Vi samlades i skolans aula, visade filmen på nytt och därefter satte vi igång en öppen och livlig diskussion om filmen. Frågorna handlade om allt mellan himmel och jord. Många var de som var intresserade av Roberts egen barndom. Hur kunde han veta så mycket om gängstruktur och maktförhållanden? Hade han kanske själv varit en ligist i sin ungdom? Dessutom berättade Robert på ett fängslande sätt varför han hade valt att göra filmen, hur arbetet hade gått till och hur mycket han uppskattade att få prata med ungdomar om filmens budskap.

Mina elever brukar verkligen inte slänga sig med superlativ när de ska utvärdera en händelse. Dagen efter filmvisningen i aulan var sig inte lik på något sätt. Eleverna berättade skyndsamt och i ett enda svep om hur bra filmen var. Det var som att de ville visa att de hade tagit lärdom och på ett självständigt sätt begrundat den problematik som skildras i filmen.

- Det var helt fantastiskt, han verkade ju faktiskt förstå oss och den problematik som återfinns på många ställen i Malmö. Han hade inte för avsikt att moralpredika om etik och den tvivelaktiga moralen i att använda knytnävarna. Istället lyssnade han på vad vi hade att säga. Han verkade liksom inte vilja döma oss eller placera oss i fack.  

- Men är det så här det ser ut i Malmö idag?

- Ja, i vissa områden. I filmen var det supportrar som bestämde tid och plats för att slåss. Det har hänt mig också. Då var det Svedala mot Oxie. Tjejer som killar. Ville liksom visa att man dög till.

- Vad kan man göra för att bryta detta, något destruktiva mönster?

- Det handlar väl i grund och botten om att bestämma sig. Våga ta det där språnget som jag skrev om. Visa att man klarar sig själv.

När jag så här i efterhand tänker tillbaka och reflekterar på det arbete mina elever gjorde är det framförallt en detalj som ständigt återkommer. Låt mig konkretisera det med ett exempel. Allt som oftast vill alla elever bli klara med sina arbeten och sina lektioner så fort som möjligt. De tror sig vara klara och lämnar in till ansvarig lärare för att få en liten markering i betygslistan. Detta arbete däremot ville de inte släppa och de insåg plötsligt att det för dem ditintills tjatiga processkrivandet faktiskt hade sina fördelar. De lämnade in sina texter, fick konstruktiv kritik för att därefter försöka förbättra dem. Den slutsatsen gladde mig oerhört och var en bidragande orsak till att slutresultatet blev bra. Dessutom var det som att eleverna helt plötsligt insåg att de också kunde göra medvetna och rationella val kring sin egen livssituation. Eftertänksamma beslut som inte någon vuxen person har att göra med, utan bara ungdomen själv. 

"Jag var precis som Johan när jag växte upp. Alla körde med mig, fick mig att göra saker mot min egen vilja. Men en dag sa jag stopp. Sa hej då till mina ”destruktiva” kompisar. Chansade på att jag tids nog skulle få nya, bättre vänner. Och de kom. Idag är jag en lycklig och välmående person".

Elev nr 2, Bellevue Gymnasium

 

På bilden ovan syns från vänster eleverna Aaron Wolinski och Caisa Abrahamsson, läraren Jonas Jarl samt regissören till Hata Göteborg, Robert Lillhonga under ett seminarium på Skolbiodagen på BUFF i Malmö.

 

Text: Jonas Jarl

Foto: Kenth Wiklund

Publicerad 2008-11-26   Ändrad 2008-11-26