Vad händer i huvudet på barn och ungdomar när de ser film? Vad tar de emot och hur förändras mottagandet i olika åldrar? Hur kan det komma sig att 30 elever kan uppfatta en film på 30 helt olika sätt och vad bör du som lärare tänka på inför en filmvisning i klassen? Det är några av frågorna lektorn Åke Pålshammar vid Uppsala universitet har studerat och bland annat hållit föreläsningar om i skolor. Vi åkte till konditori Fågelsången i Uppsala för en fika och ett samtal med lektorn som har utvecklingspsykologi, personlighetspsykologi och framförallt neuropsykologi som specialområden och som medverkat i flera TV-produktioner, exempelvis ”Den gränslösa hjärnan” och nyligen ”En hjärnas födelse och död”.
Åke Pålshammar.
Ett bra redskap för att förstå när barn och ungdomar kan vara mottagliga för olika typer av film är att studera den schweiziska barnpsykologen Jean Piagets indelning av hur barn utvecklas. Efter 1,5-årsåldern inträder barnet i en ny begriplighetsnivå, ytterligare en nivåskillnad kommer vid 7-8 års ålder och ännu en vid 11-12 årsåldern. Om vi tar den första först, hur reagerar någon under 1,5 år på TVns sken?
– Naturen har aldrig brytt sig om att förse små barn med förutsättningar för att se på TV och lyssna på radio. Kommunikationen människa till människa är det viktigaste i den åldern och små barn är ytterst välgjorda för att kunna klara det mycket tidigt. Det är därför små barn kan klara av att härma minspel, säger Åke Pålshammar.
Minspelet mellan barn och vuxen är ett bevis på hur väldigt angelägen naturen har varit att förse barn med resurser att gå in i en kommunikation där de kan utveckla förutsättningarna för att kunna påverka vuxna. Det ökar nämligen deras chanser till att bli omhändertagna och överleva.
– Där blir hjärnan och hjärnans resurser avgörande. Men allt annat än människor är oviktigt för små barns hjärnor, en TV är bara något som mest ger ljusförnimmelser och en primitiv uppfattning om figurer och rörelser. I flertalet fall handlar dock upplevelsen troligtvis inte om mycket mer än enkla sensationer och är till största delen obegriplig för barnet, säger Åke Pålshammar.
Interaktion är grunden i utvecklingen, exempelvis att ett barn ler och någon bekräftar det. Det viktiga samspelet finns inte i TV och film som ju endast handlar om envägskommunikation. Samtidigt kan det vara svårt för små barn att hänga med i de berättarkonventioner som vi är vana vid, som att en person kan gå ut ur ett rum och komma tillbaka eller att bilden växlar mellan två personer som pratar. I takt med att kognitionen utvecklas hos barnen kan de förstå att någon kan vara borta ett tag och ändå existera. Det är en viktig förutsättning för att barn ska kunna förstå film, bilder och berättarteknik.
– Ju mer man kan om barns psykologiska utveckling, desto större förutsättning har man att göra filmer som kan appliceras även på små barn. Det är en viktig kunskap.
Åke Pålshammar förklarar att utan kunskaperna kring barnens psykologiska utveckling kan filmerna bli lika förvirrande som när en tränare försöker instruera ett gäng småknattar i fotboll. Tränaren har sett hur vuxentränare gör och ritar ringar och pilar hur backar, mittfältare och forwards ska röra sig i olika situationer. Resultatet när laget med 5-6 åringar ger sig ut på plan?
– Alla springer dit bollen är och tränaren blir förtvivlad, så kallad sockerbitsfotboll. Barnen har inte kapaciteten att klara av den abstrakta informationen.
Vi matas konstant med bilder i olika medier. För barn i skolåldern innebär det att bilderna lagras i hjärnan tillsammans med språk och känslor. Åke Pålshammar berättar hur bilderna splittras upp i olika enheter som lägger sig på olika ställen i hjärnan.
– Det är inte som en bild du stoppar in i ett fack i fotoalbumet. Utan bilden delas upp i olika kvaliteter och skickas iväg till olika ställen i hjärnan. Man kan säga att det är olika dimensioner av bilden som lagras på olika ställen. Färg kan hamna på ett ställe, en farlighetsaspekt i bilden på ett annat, konturer på ett tredje. Även om du skulle slå dig i huvudet och en del av hjärnan slås ut, så skulle du kanske ändå kunna framkalla minnet av bilden hjälpligt genom att en annan del av hjärnan triggar igång kopplingarna som finns kvar. Så byggs alla våra minnen upp.
Minnet förändras hela tiden. Jämför med en film du såg och älskade som 15-åring med att se om samma film idag. Det beror inte bara på att intellektet förändras, det handlar också om att vi bedömer saker som mer eller mindre viktiga på olika sätt.
– Ett naket lår är fullständigt ointressant för en 7-8 åring, medan det kan vara högintressant för en tonåring. Minnet av det vi ser förvandlas hela tiden, eftersom vi reagerar på och väljer ut olika detaljer att lagra i minnet med ökad ålder, mognad och erfarenhet.
Det är därför 30 barn i en klass kommer att ha 30 helt olika upplevelser av en filmvisning. Det beror på vår selektiva perception. Individen väljer ut detaljer och information enligt tidigare erfarenheter, behov, personlig läggning eller rädslor.
– Det är därför det är så viktigt när man vill kommunicera en viktig idé med en film, att man före visningen och efter, gång på gång berättar vad filmen går ut på. Efteråt är det viktigt att också ta del av de olika uppfattningarna och eventuellt berätta om alternativ om vissa barn bara har sett en sak. Ja, det fanns med i filmen, men det var mycket mer också. De personliga selektiva filterna sållar bort massor av information hos barn och ungdomar, vilket kan vara just den information som läraren vill fokusera på.
Olikheterna människor emellan påverkar hur vi tar till oss filmer. Skillnaden mellan hur en introvert och en extrovert person uppfattar en film kan vara jättestor. Likadant mellan den som är spänningssökande och den som eftersträvar lugn och ro. Den ena tröttnar på en film efter tio sekunder, medan den andra tycker att nivån är spännande.
– Vi måste bort från uppfattningen om att det finns en enkel allmän inverkan av ljud och bild på människan. Det finns vissa händelser, som snabba förändringar, gälla färger och starka ljud som triggar uppmärksamheten och som gör att nervsystemet riktas mot dem för att värdera om de är farliga eller inte. Men även här skiljer sig dock olika personers nervsystem åt från varandra. Spänningssökarna behöver mer stimulans för att hålla sig vakna, de kräver snabba klipp och kraftiga saker i bild för att hålla aktiviteten hög, annars loggar de helt enkelt ut. De skulle aldrig välja en film med långsamt tempo och en massa kunskap.
I takt med att hjärnan växer och mognar och blir mer avancerad och barnets kognitiva funktioner utvecklas så kommer barnen och ungdomarna att få ett annat förhållande till bilder och ljud. De kan analysera dem på en högre nivå och på ett annat sätt. De kan koppla in egna erfarenheter och de kan förstå mer abstrakta teman och symboler.
– Trots att bilderna ser likadana ut så har de en annan betydelse för den mer mogna hjärnan än för till exempel förskole-, låg- och mellanstadiebarnets hjärna.
Text: Henrik Emilsson