De är monster!

Ett samtal om mobbning utifrån filmen Klassen där regissören Ilmar Raag redogör för sina tankar bakom filmens tillkomst. Händelserna 1991 vid Colombine Highschool väckte tankar och minnen till liv om hur jag själv blev vittne till mobbning och valde att i

En kille bestämmer sig en dag för att försvara en mobbad klasskamrat. Varför? frågar hans andra klasskompisar som inte förstår varför han drar in sig själv och därmed också utsätter sig själv för trakasserier. ”Jag vet inte”, svarar han, ”det kändes bara som att jag måste”.

Scenen är hämtad ur Ilmar Raags omtalade film Klassen och för Ilmars del började det 1991, det var det året då dödsskjutningarna i Colombine Highschool ägde rum. Den 40-årige estniske regissören Ilmar Raag, som jag träffade på ett seminarium under Göteborg Filmfestival i januari, studerade på universitetet i Ohio i USA vid den tiden och såg och läste hur media framställde vad som hänt. Väldigt lite skrevs om omkringliggande strukturella orsaker såsom vapentillgång, skolsystemet, ungdomsarbetslöshet etc. Istället löd en typisk rubrik: ”De är monster!” Med andra ord, media tog det vanliga greppet att avhumanisera förövarna så att vi inget förstår eller kan lära av alla frågor kring varför och hur våld uppstår och att vi som en följd därav heller ingenting förmår göra.

Väl tillbaka i Estland tänkte Ilmar Raag vidare på sina upplevelser och insåg att det finns även en annan historia att berätta. Alla har upplevt mobbning i skolan och för Ilmar dök delvis egna smärtsamma minnen upp:

– Det blev så att jag kom att minnas känslan från min egen ungdom och hur jag vid ett par tillfällen valde att som vittne inte ingripa. Kanske är det så att jag med filmen vill betala tillbaka och bli kvitt några av spökena i mitt samvete.

Reaktionerna på filmen i Estland blev knappast oväntade. Vissa lärare sa: visa inte filmen för elever, de kan få idéer i skallen om att göra samma sak. Andra menade att detta är för amerikanskt, det händer inte i Estland. Men så kom tragedin i Finland i november 2007 när en elev skjuter ihjäl sex skolkamrater, rektorn och en sjuksköterska i Jokala. Reaktioner som media fångade upp och som i sin tur gav stor publicitet och publiken strömmade till för att se Klassen.

– Jag fick en massa e-post från elever som berättade att det här var precis deras historia, de kände så väl igen sig. Och sedan filmens premiär har det bloggats och chattats väldigt mycket på nätet bland unga i Estland, berättar Ilmar och tillägger:

– Jag ville inte sluta med ett självmord, då skulle bara reaktionen bli: Nåja, ännu ett tragiskt fall av galningar. Jag ville att filmen skulle provocera mer!

Vad kan vi då lära av filmen, vilka insikter förmedlar den? Varför blir den mobbade Joosep ett offer?

Från psykologiskt håll har det poängterats att ingen karaktär i filmen visar någon direkt psykiatrisk skada. Att säga att någon av antingen förövarna eller offren – Kaspar och Joosep – är sjuka är att betydligt förenkla problemet. Det ligger på ett annat, mycket mer vanligt plan. Men Joosep har ändå lite sämre förmåga att kommunicera med andra än vad som är normalt. Han kan inte skämta bort eller på annat sätt ta sig ur sin situation. Han sluter sig istället, vilket är farligt.

– Det fungerar ju också så med gruppmentalitet – går du in med kritik inifrån mot en ledare i gruppen så måste du vara beredd på att ta över ledarskapet, annars är du såld menade psykologen Sigyn Zöger under seminariet. Ungdomar älskar de klassiska berättelserna, de eviga temana. Själva berättelsen i Klassen har kulturellt djup – ett gammalt mänskligt tema i ny form där vi lär oss att ett slag kan vinnas av en enskild individ – men för att vinna ett krig måste flera till. Kaspar vinner ett slag, men förlorar kriget.

Det heter också att vägen till Auschwitz kantades av likgiltighet. Hur ser Ilmar Raag på den roll alla vittnen har, den roll de övriga i klassen, och inte minst flickorna, spelar?

– I arbetet med de femton ungdomar som senare även kom att spela med i filmen ingick att alla berättade sina egna historier om skuldkänslor och svek från sin egen skoltid. Hur kan man försvara offren? Hur hanterar man förövarna? Jag har försökt att också få in vittnena i berättelsen, alla som står tysta bredvid och bara betraktar. Jag tänker att deras roll egentligen är den viktigaste, det är de som kan göra skillnad och bryta ett mönster. Min utmaning bestod i att ställa en ung man framför kameran med ett skjutvapen och samtidigt inte göra honom till en hjälte. Det blir lätt lite västernfilm när man talar om ära och hämnd.

I svensk press fick den bild filmen ger av de vuxna ett blandat mottagande. Men alla pekade på hur oändligt viktig vuxenrollen är, att läraren måste se även utanför sitt eget ämne och acceptera att lära sig se tecknen på mobbning. Många skolor jobbar målmedvetet med dessa frågor men når inte alltid så stora resultat. Sigyn Zöger menade att lärare är oftast kvinnor och lärare – generellt – är inte mästare i att hantera ämnet mobbning. De hittar inte problematiken, att de unga drar sig undan och inget vet att ungdomar är så emotionellt outvecklade och behöver stöd.

Filmpedagogen Fredrik Holmberg betonade filmens starka påverkan och att vi därför måste se själva filmens hantverk, se hur det är gjort för att därigenom avdramatisera och närma oss temat och frågor om vilka krafter och spelregler som är i sving bakom mobbning. Mobbaren, vad är det han eller hon räds mest, sin egen eller den mobbades svaghet? Hur påverkar mobbning alla i omgivningen? Är hämnd någonsin en lösning?  Vilket är vårt eget ansvar och vad förväntar vi oss att samhället gör?

Klassen, regi Ilmar Raag. Från 15 år, 101 minuter. Distributör: Folkets Bio.

Text: Andreas Hoffsten

Foto av Ilmar Raag: Mikael Ringlander.

Publicerad 2008-12-06   Ändrad 2008-11-26