Stora livsfrågor för små barn

Film och media är en viktig och självklar del i många förskolebarns liv. Genom medierna får de inte bara kunskap och stoff till lekar, utan också en gemensam utgångspunkt för reflekterande, utforskande och skapande.

I förskolans läroplan, Lpfö 98, står att: ”Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning.” På ett lekfullt sätt kan man lägga grunden till de kunskaper som är viktiga i vårt föränderliga samhälle; förmågan att kunna kommunicera, söka ny kunskap och kunna samarbeta.

Alla 4-åringar på avdelningen Kometen har varit på bio och sett Lilla syster Kanin. Den var bra. Superduperbra, tycker Hilma. Storebror Kanins strävsamma bestyr med sin feta och bångstyriga syster får dem att ystert återberätta episoder för varandra. De skrattar igenkännande. Flera av barnen har själva syskon, så förhållandet mellan storebror och lillasyster är lätt att identifiera sig med. Men så fanns ju också Morronrävarna, dessa otäcka djur med sina sylvassa tänder, som inget hellre vill än äta upp små oskyldiga kaniner. Dem kan man prata mycket om. Om hur läskigt det kändes när kaninerna blev jagade. Hur det liksom kröp i magen när musiken blev mörk och otäck. Att det nästan var för spännande ett tag, men att det nu känns bra att prata och jämföra sina känslor med kompisarnas och de vuxnas.

I samtalet byter barnen inte bara erfarenheter och intryck. De utvecklar också förmågan till empati. Det är en viktig del i förskolans verksamhet, enligt läroplanen. I den poängteras också barnens behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra. Filmen, som ju ofta sveper med oss känslomässigt, kan vara ett sätt att närma sig detta. Till och med en liten film om kaniner kan ge oss insikt om kärlek och längtan, liv och död, rädslor och glädje och behovet av att känna sig älskad och bekräftad. Oavsett om man är kanin eller människa. ”Storebror blev glad när mamma och pappa sa att han var duktig. Det blir jag också”, säger Isak.

Även om inte alla barn (tyvärr) får se film i förskolan så är de ändå en medievan grupp. Film, tv och dataspel är en självklar bit i deras liv. Inte minst kan vi se det i deras lekar, där influenserna oftast är tydliga. Ibland kan vi vuxna lite utmattat sucka över att de blir så stojiga, lekarna. Men det är just genom lek som verkligheten kan bli begriplig. Det är också barnens egna intressen som verksamheten i förskolan ska utgå ifrån. Populärkulturens fiktiva figurer kan bli utgångspunkt för fantastiska temaarbeten. Filmen om Lilla spöket Laban ledde på en förskola till flera veckors fokusering på spöken och spökhistorier, med hejdundrande maskerad som avslutning på det hela. De mest skräckinjagande gengångare festade glatt kring den spökinspirerade menyn. Huu, det var en skrämmande syn!

Men film och media handlar inte bara om konsumtion. Lika roligt är det att själv få skapa. Att jobba med bilder, men också med ljud. Att få använda sig av en liten bandspelare är populärt. Att låta kompisarna få gissa vad man spelat in. Det är inte alltid det lättaste…

Den digitala tekniken har inte bara förenklat arbetet kring media, också ekonomiskt är det skillnad mot tidigare. Digitalkameror är överkomliga för de flesta förskolor och eftersom de inte är alltför dyra törs man också låta barnen använda dem till vardags. Precis som i allt skapande måste de först få prova sig fram i ”klotterstadiet”. Det handlar om att få testa, och testa igen. Låt dem ta trehundra bilder på en kvart om de vill, varken kamera eller minneskort far illa av det. Uppmuntra oväntade bildvinklar – många gånger kan man upptäcka sådant som stela vuxenknän annars satt stopp för. För föräldrarna är det spännande att ta del av de egna barnens upplevelser, sedda genom deras ögon. Perspektivet, sådär en meter över marken, blir garanterat ett annat.

Att manipulera bilder brukar vara uppskattat. I bildprogram på datorn kan man byta färger på fotografier, göra dem roligt vågiga eller på annat sätt förvränga dem. Det är nästan som trolleri, och varje fyraåring med normal finmotorik klarar av klickandet. Nästan magiskt kan det också vara att använda  videokameran. Att genom enbildstagningar animera de egna gosedjuren, så de verkar som helt levande.

Även vanlig filmning med videokameran kan ge fantasifulla och oväntade scener, och spekulationerna om hur det egentligen gått till brukar vara yviga bland de barn som ser resultatet. Sekvenserna spelas in i den ordning de ska visas, och ingen redigering behövs. Det till synes övernaturliga kommer av att man emellanåt stannar kameran och låter personer komma in i bild, eller försvinna ur. På så vis kan det se ut som att man trollar bort kompisar, låter dem gå genom väggar eller får en hel barngrupp att försvinna ner i en helt vanlig liten flyttkartong. Och allt i lekens form, precis som det ska vara i förskolans lustfyllda lärande!

Text: Agneta Danielsson
Kultursekreterare i Järfälla kommun

Publicerad 2008-11-26   Ändrad 2008-11-26