Ett möte med en ovanlig filmare

Ruben Östlunds andra långfilm är den hyllade ”De ofrivilliga”. Film i skolan träffade Ruben och lät samtidigt en gymnasieklass tycka till om hans film.

Ruben Östlund

Ruben Östlund är ung för att vara regissör men är redan aktuell med sin andra långfilm. ”De ofrivilliga” som hade svensk premiär i november 2008 men vars världspremiär var på den prestigefyllda filmfestivalen i Cannes. Han är en person som sprudlar av energi och brinner för det han gör. En filmregissör som vill något mer med sina filmer än att bara underhålla. I ett samtal med Ruben Östlund växer till och med bilden av en filmpedagog fram.

Han är en person som sprudlar av energi och brinner för det han gör. En filmregissör som vill något mer med sina filmer än att bara underhålla. I ett samtal med Ruben Östlund växer till och med bilden av en filmpedagog fram.

Film i skolan träffar och samtalar med Ruben Östlund inför en förhandsvisning av ”De ofrivilliga” på Filmhuset i Stockholm.

Ruben Östlund berättar att idén till ”De ofrivilliga” kom redan när han jobbade med sin långfilmsdebut, den egensinniga ”Gitarrmongot”. Det är en film med ganska avvikande karaktärer som därför, på många sätt, hindras att delta i en grupp. Men de är också ganska nöjda med det. Ruben berättar att han blev intresserad av motsatsen, de som anpassar sig efter gruppen.

- Jag började leta efter situationer där individer gör det moraliskt rätta eller gör det som gruppen förväntar eller vad jag tror gruppen förväntar.

En av de episoder som dök upp i tankarna var ett experiment som Rubens mamma, som är lärare, hade gjort med sin tredje klass där hon ber en elev att lämna rummet. Övriga klassen bestämmer sedan att vad än den eleven ger för svar ska klassen svara tvärtemot, hur befängt det än verkar.

Även flera av de andra scenerna är varianter av historier som Ruben själv har upplevt eller fått berättat för sig.

Ruben Östlund berättar att han ville belysa gruppbeteenden ur olika aspekter. Och att grupptryck och anpassning finns i alla åldrar och samhällsskikt.

- Jag kände att jag inte sett den typen av film tidigare. Det kändes också väldigt filmiskt eftersom karaktärerna ställs inför tydliga val men där inget är lätt eller självklart.

Filmpedagogen Östlund

Ruben Östlund berättar att en stor drivkraft bakom hans filmande är att han vill producera intressanta motbilder till den alltför slentrianmässiga bildkakafonin runt omkring oss. Han vill inte vara ännu en genrehantverkare som levererar pang, pang-bilder bara för att det är vad som säljer utan han vill utgå från sina egna referenser av tillvaron.

- Rörliga bilder lämnar så kraftfulla referenser av tillvaron. Det är väldigt viktigt i mitt arbete att ge referenser av tillvaron som jag upplever som sanna. Det finns intressanta exempel på filmer som påverkar vårt sätt att leva, berättar Ruben Östlund.

 

Ett exempel som Ruben berättar är att Roberto Saviola som skrivit den omtalade maffiaboken Gomorra (och mordhotats av maffian) berättat att efter Quentin Tarantinos film ”Pulp Ficiton” började unga gangsters i Neapel skjuta med pistolen på sidan. Precis som de coola snubbarna i filmen. Det innebar att de missade mer. Uppgörelserna blev blodigare och den negativa påverkan på samhället större.

Inför filmvisningen gör Ruben också en presentation av en tidningsbild han reagerat på. Det är ganska kort efter höstens skolskjutning i Finland och han visar upp Aftonbladets löpsedel där den unga gärningsmannen poserar med sin pistol som en tuff filmkaraktär. Och Ruben visar en bild av Al Pacino i ”Scarface” med exakt samma pose och visar hur man längst ner på löpsedeln ser en annons över att man genom att köpa kvällstidningen kan samla Al Pacinos alla filmer.

- Jag tycker det är upprörande att de tjänar pengar på båda sakerna, på Pacino och på bilden av en kille som verkar inspirerad av Pacino, säger Ruben Östlund.

Stilisten Östlund

”De ofrivilliga”, precis som de flesta av Ruben Östlunds produktioner, bygger på tablåer. Det är nästan alltid en stillastående kamera som väldigt sällan riktas mot det som vanligtvis brukar lyftas fram som det mest intressanta i bilden. Personer som talar gör det inte sällan utanför bild och hans filmer innehåller nästan inga närbilder. Här finns ett klart släktskap med Roy Andersson.

Ruben berättar att stilen är ett försök att göra publiken aktiv, så att vi ska känna att vi kan slappna av.

- Nu måste publiken själva tänka efter och bestämma vad som sker i varje scen och vad som är viktigt, säger Ruben.

Han berättar också att den stillastående kameran i första hand är ett sätt för honom att skapa energi för sig själv vid inspelningsplatsen. Han slipper på så sätt bekymra sig över olika kameravinklar och istället fokusera på det som sker framför kameran. För det är något som Ruben Östlund är väldigt noga med. Han gör vanligtvis väldigt många tagningar.

- Jag letar efter det autentiska. Ett ögonblick som vibrerar av liv och innehåller energi. Jag är intresserad av att hitta en naturalistisk spelstil och för hitta det men samtidigt ha kvar timing och rytm krävs det många tagningar. Det gör att skådespelarna till slut slappnar av och slutar prestera, säger Ruben.

Däremot sker det inte så mycket improvisation vid inspelningen, det har alla inblandade fått jobba fram innan genom utförliga förberedande repetitioner. Sedan har filmens rytm och struktur växt fram i klipprummet.

Ruben Östlund reser sig upp för att presentera sin film framför en publik bestående av en gymnasieklass. Hans energi smittar av sig på dem också, precis som hans film.

Läs gymnasieelevenas reflktion kring De ofrivilliga.

Text: Per Ericsson

Publicerad 2008-12-16   Ändrad 2008-12-16