Förmiddag
Sedan tog själva seminarieprogrammet vid och först ut var Bo Dahlbom. Han är Professor vid IT-universitetet i Göteborg, Forskningschef på Sustainable Innovation och medlem av Regeringens IT-råd. Han pratade under rubriken ”När skolan inte längre är en byggnad” och om vilka nya krav det finns på skolutvecklingen i en värld av globalisering och allt snabbare teknikutveckling, när Internet förvandlar villkoren för näringsliv, arbete, utbildning och vardagsliv. Genom att blicka bakåt på hur människans kunskapsinhämtande har förändrats lockade han oss att lyfta blicken in i framtiden. En tänkvärd och stundtals provocerande timme förflöt osannolikt fort.
Bo Dahlbom. Foto Kenth Wiklund.
Efter en kort kaffepaus var det dags för Pelle Snickars som är filmvetare och forskningschef på Kungliga Biblioteket. Han har varit redaktör för en bok om YouTube. Han gjorde en intressant resa genom fenomenet YouTube utifrån ett allmänt samhällsperspektiv och vad det egentligen betyder att denna gigantiska webbsida är både en social sida, en kommersiell produkt och ett bildarkiv. Intressanta tankar eftersom det inte är den vanliga ingången i YouTube när ”fenomenet” brukar diskuteras från ett mediepedagogiskt perspektiv.
Pelle Snickars. Foto Kenth Wiklund
Erik Gandini berättade sedan om sin film ”Videocracy”, om mediesituationen i Italien i allmänhet och om Berlusconis maktställning i synnerhet. Själv har Erik i senare intervjuer berättat att han nog varit för snäll, det är värre än han trodde vilket han fick bevisat när filmen fick sin internationella premiär vid den stora filmfestivalen i Venedig. TV tog inte in någon reklam eller trailer för filmen inför biografpremiären, journalister tystade ner, men sa i förtroende att de sympatiserade med filmen men av egen rädsla inte kunde torgföra sina åsikter. Men ”Italien har världens kanske mest kritiska press och television” förkunnar Berlusconi. Och alla skakar tyst på huvudet.
"Videocracy" är ett frontalangrepp på hur tv ätit sig in i den italienska kulturen och väckte rabalder i Italien där den som dokumentärfilm nådde höga tittarsiffror.
Men vilka är skillnaderna och likheterna mellan TV i Italien och Sverige? Vad kan vi lära oss av det italienska exemplet?
Erik Gandini. Foto Kenth Wiklund.
Eftermiddag
Efter lunch arrangerades det två parallella seminarier. En handlade om ”Dokumentärfilm i skolan” och inleddes av Filminstitutets dokumentärfilmskonsulent Tove Torbiörnsson som gav sin bild av vad som är dokumentärgenrens utmaningar och möjligheter. Det blev flera intressanta filmexempel och diskussioner innan Lars Palm och Leif Svennson från Ringsbergsskolan i Växjö redogjorde för ett av sina skolprojekt.
Tove Torbiörnsson. Foto Kenth Wiklund
Lars och Leif hade utmanat sina elever att utforska ämnet etik genom att förena religionsämnet med bildberättande och dokumentära inslag.
Lars Palm & Leif Svensson. Foto Kenth Wiklund.
Jacob Andrén pratade sedan om sin dokumentärfilm ”Jag köpte en regnskog”, visade klipp och fördjupade deras tankar med filmens uppbyggnad. En intressant inblick i en skapelseprocess kryddat med tänkvärda anekdoter som visar filmens pedagogiska potential.
Jacob Andrén. Foto Kenth Wiklund.
I det andra seminariet som hade rubriken ”Skriva film för och med barn” inledde barnfilmskonsulenten på Svenska Filminstitutet Johan Bogaeus med att utifrån exemplet "Emil i Lönneberga" och scenen där Emil räddar Alfred som har fått blodförgiftning i tummen, berätta om hur man praktiskt bygger dramatik. Det blev ett tydligt exempel på klassisk dramaturgi med hjältens roll i fokus och det kloka i att inte bränna av raketen på en gång utan suga på den spänning man lyckats bygga upp. Hur svensk barnfilm mår idag kan den intresserade läsa Johan lägga ut texten om i ett inlägg på Filmnyheterna.
Johan Bogaeus. Foto Kenth Wiklund.
Pia Huss, avgående redaktör för Opsis Kalopsis och journalist verksam vid Dagens Nyheter, berättade hur 17 illustrationer och cirka 200 ord i Maurice Sendaks älskade (av vissa, inte alla!) barnbok "Till vildingarnas land" har blivit till en långfilm i regi av Spike Jonze. Via klipp ur filmen förmedlade Pia en intressant närstudie i hur olika teman i boken fungerar och gestaltas på film. Ingen Disneysk gullighet utan ganska rakt på med stora känslor i ett äventyr med lika delar fantasteri och realism. En film om växa upp, att våga säga ifrån, att försvara sin integritet och hur konsten/fantasin kan vara en hjälpande hand i byggandet av det egna jaget. Pia tydliggjorde också det nära sammanhanget mellan författarens uppväxt och huvudpersonen Max i boken/filmen.
Pia Huss. Foto Kenth Wiklund.
På Kristinedalsskolan i Stenungssund arbetar men sedan många år strukturerat och målmedvetet med media/film tillsammans med sina elever. Tidigare år har man exempelvis jobbat med könsidentitet utifrån filmen ”Tur & retur” där barnen fick klä ut sig och fotograferas i det motsatta könets alla attribut. Under seminariet berättade Maria Bodén och Marianne Ekström hur man jobbat med en mellanstadieklass utifrån "Ronja Rövardotter", om bokens och filmens olika berättarmedier. Man närstuderade vissa sidor och tittade sen på hur det filmiskt löstes. Det handlade om att skapa nyfikenhet och medvetenhet. Eleverna fick djupläsa ett avsnitt, sen jämföra och reflektera exempelvis kring hur de konstformerna skapar stämning, tid, miljö, personkaraktäristika. Frågorna från publiken var många efteråt.
Maria Bodén & Marianne Ekström. Foto Kenth Wiklund.
Lars Dencik, verksam som professor i socialpsykologi och forskningsledare för familj- och barndomsforskningsgruppen vid universitetet i Roskilde i Danmark.
Lars talade om samhället och den förändring som skett, han gjorde en jämförelse mellan sin egen uppväxt på 50-talet och dagens barn. Den väluppfostrade kammade lille gossen stod lydigt i rad med sina klaskamrater och väntade på att ”fröken” skulle säja ”Goddag” och släppa in eleverna i klassrummet. Den lydiga passiviteten är fullkomligt förödande om ett barn idag skulle tillämpa den på dagis eller i skolan, nu gäller det att välja och ta för sig.
Lars Dencik. Foto Kenth Wiklund.
Självständighet, självtillit och ansvarskänsla i kontrast mot 50-talets lydnad och passiva uppförande. Självtillit och självhävdelse är nödvändiga egenskaper för att kunna orientera sig i den värld som omger barnet av idag.
En ny nätverkscivilisation har helt enkelt vuxit fram, dagens barn och unga har lärt sig en helt ny grammatik. Om artonhundratalsmänniskan på landsbygden såg in i 200 par ögon under sin livstid så är det lika många som ett dagisbarn ser per dag numera.