Sympatisk moralitet

När vi träffar den sköna Belle spatserar hon omkring nynnandes på en sång bland grisar och getter i den lilla pittoreska staden samtidigt som hon läser en uppbygglig bok. Amerikaners syn på vad Europa är och hur det ser ut på våra breddgrader är rätt lustig. När det handlar om att i animerad film teckna ett fridfullt och trevligt landskap där borta i det fjärran Europa, så ser det ofta ut som i Schweiz eller Sydtyskland. Korsvirkeshus och alptoppar. Och inget undantag i ”Skönheten och Odjuret” från 1991 som nu kommit på dvd.

Belle filosoferar för sig själv och talar om att skönheten kommer inifrån – en tanke som kan vara bra som lite moteld i en tid där just den synen på vad skönhet är kanske inte är den direkt förhärskande. Hon uppvaktas ivrigt av Gaston, en ung, muskulös man med pyramidalt självförtroende eftersom han anses snygg. Han missar inte ett fönster att spegla sig i. En tvålfager men rätt endimensionell typ förstår vi raskt. Men flickorna runt honom dånar av hänförelse. Dock icke Belle. Hon ser på honom som den fjant han är. Gaston är dock som besatt av hennes skönhet och utgår från att hon bara måste älska honom enligt lagen om att kaka söker maka. Men han gillar inte att hon läser, det kan lära kvinnor att tänka: och det gillar han inte! En tydlig feministisk läsart eller hur?

Hemma väntar Belle’s pappa Maurice. Han påminner lite om Gepetto i Pinocchio och ser ut som urtypen hos Disney för snälla, omtänksamma men lite förvirrade fadersfigurer. Nu är han på väg till marknaden med sin senaste uppfinning, en vedklyv. Och in i mörka skogen far han – och kommer vilse och hamnar till slut, förföljd av blodtörstiga vargar, i ett märkligt slott där klockor, thekannor och ljusstakar kan gå och tala och där husets herre är ett riktigt odjur – på ytan.

Det är samma odjur vi träffade i filmens allra första scen, den prins som var nedlåtande och föraktfull mot en gammal kvinna som ville sälja en ros till honom. Och är det något som Disneyfabriken i Hollywood inte gillar så är det ett omoraliskt beteende. Prinsen straffas med att han själv och hela slottet förvandlas till monster och tokar. Enda chansen för honom att återfå sin mänskliga gestalt är genom att lära sig ödmjukhet och att älska och bli älskad – och det innan det sista bladet från en ros faller av. Och några blad ligger redan nedanför stjälken i den glaskupa den står i.

Pappa Maurice tillfångatas – men den kavata dotter kommer till räddning. Odjuret går med på att frige pappan mot att Belle själv går med på att stanna hos honom hela livet. Som den otroligt ädla och oegennyttiga människa hon är – går hon, trots faderns protester, med på förslaget.

Så framlever hon sitt liv bland talande möbler och en enormt tjurskallig förtrollad prins. Men sakta men säkert uppstår värme och humor – och en trevande kärlek mellan inte bara ljusstakar och möbler utan även mellan Belle och Odjuret. Förstås, det handlar ju om en saga.

Det är en välproducerad film där stor möda har lagts på, inte minst sidofigurerna där ljusstaken Lumière som bryter charmant på franska sticker ut. Och när han brister ut i middagssång ”Bli vår gäst” så går associationerna lätt till både Maurice Chevalier och konferencieren i ”Cabaret”, ni minns; money makes ze vörld go around. I vanlig ordning hos Disney blir mänskogestalterna lite utslätade, eller snarare klichéfyllda. Slottets inredning firar förstås triumfer i smaklöshet i all sin storvulenhet – det är ju en amerikansk film med stort kulturellt mindervärdeskomplex. Även musiken är rejält orkestrerad – här spars inte på violinerna men Alan Menken är ett melodiproffs.

Jag tror också barnen lätt kan ta till sig skildringen av hur Odjuret utvecklas, och växer som person. Och det är tacksamt att samtala kring hur man lär sig empati, hur man lär sig samspela socialt med omgivningen och vad det innebär att visa ödmjukhet. Inledningsvis är Odjuret en adrenalinstinn, överenergisk drulle med klara adhd drag. Men han lär sig till slut den lika enkla som eviga sanningen att vänlighet möts av … vänlighet.

Men den elake, falske Gaston han dör på slutet – och Belle och den numera återförtrollade (?) Prinsen dansar i slottets stora sal. Och de är sååå lyckliga.

USA 1991 The Beauty and the Beast Manus: Linda Woolverton Regi: Gary Trousdale & Kirk Wise 91 minuter Från 7 år Svenskt och engelskt tal Distribution: Disney Int.

Text: Andreas Hoffsten

Publicerad 2010-11-02   Ändrad 2010-11-02