The Cove - dramatik kring infekterat ämne

Delfiner är kanske inte enbart gulliga? Amerikanska dokumentären ”The Cove” tar på ett nästan thrillerartat sätt upp slakten av delfiner i Japan. På ett vidare plan ställer filmen frågor kring hur vi ser på havslevande djur ur ett etiskt perspektiv.

”Havet är idag rena Vilda västern. Och ingen gör någonting”. Den salvan levererade Peter Hammarstedt på en träff på biografen Rio i Stockholm som FilmCentrum arrangerade tillsammans med distributören NonStop Entertainment samt Folkets Hus och Parker i anslutning till en visning av filmen ”The Cove”. Peter Hammarstedt är knuten till organisationen Sea Shepherd Conservation Society vars mål är att upprätthålla internationella överenskommelser när det gäller havet och dess invånare. Det var meningen att han skulle få lite mothugg av Stellan Hamrin från Miljödepartementet men han dök aldrig upp, meddelade kvällens moderator Mikael Olsson. ”Han ville inte, och skälet är att frågan är så komplicerad och måste hanteras diplomatiskt varsamt”, lät Mikael Olsson hälsa. En förklaring som Peter Hammarstedt förstås viftade bort med några väl valda ord.

Industrial Light and Magic hjälpte till med tekniken - kameror i konstgjorda stenar

 

Dessa herrars skarpa hållning visavi varandra speglar något av den infekterade stämning som råder kring frågan om haven, om jakten på valar och delfiner. Organisationen Sea Shepherd vill gå – och går – hårt fram. Sedan 1997 har man sänkt tio illegala valfångstfartyg, dock utan att någon människa kommit till skada. Regeringens representant Stellan Hamrin sitter i IWC – The International Whaling Commission – och vill gå mer försiktigt fram via de politiska forum som finns. IWC reglerar den kommersiella valfångsten som idag är förbjuden men där det finns kryphål för vissa länder (Norge, Island och Japan) att ignorera eller kringgå förbudet genom att kalla jakten för ”vetenskaplig”.

Filmen ”The Cove” är en dokumentär kring den hårdföra jakten på delfiner som pågår varje år i en vik nära den japanska staden Taiji. Ljud från sonarsändare förvirrar delfinerna som lurar in dem i viken där de stängs inne med nät och sedan, mycket brutalt, slaktas. Alla utom enstaka honor som väljs ut till olika akvarier och simma-med-delfin shower. Köttet säljs sedan – enligt filmmakarna – i butikerna märkt som valkött. Delfinkött är långt ifrån tjänligt som människoföda på grund av den höga halten kvicksilver.

Det är thrilleraktiga bilder på hur teamet nattetid smyger ner i viken i sina dykarkläder för att placera ut kameror och mikrofoner i bukten där delfinslakten ska äga rum. Till bilderna är lagt starkt dramatiserad musik. Teamet med regissören Louie Psihoyos (fotograf vid National Geographic) och sponsorn Richard O’Barry i spetsen lyckas ta sig förbi den hårdbevakade viken med alla väktare och placera ut sina tekniskt välutvecklade (av det världsberömda Industrial Light and Magic som gjort tekniken till alla Star Wars-filmer exempelvis) kameror i höljen som liknar stenar och på så sätt lyckats unika och förbjudna och mycket omskakande bilder på delfinslakten, så starka bilder att filmen knappast vänder sig till annat än högstadiet och uppåt. Det är bitvis lika spännande som i en James Bond-film. Och risken teamet tog var inte liten, fängelse i minst ett år.

 

Richard O’Barry är värd några extra rader. Det är samma man som skapade filmen och tv-serien ”Flipper” på 1960-talet. Han tränade de fem delfiner som var med i serien och som i så hög grad bidrog till att ge en positiv bild av delfinen – och delfinarier. Något han djupt ångrar idag sen han kommit till insikt om hur delfinerna stressas till döds i alla dessa delfinarier världen över. Det är ett slags evolutionens misstag att delfiner ser ut att le. Vilket alltså är helt fel, de bara råkar se ut så. I själva verket lider dessa intelligenta däggdjur oerhört i fångenskap – enligt O’Barry. Man kan se hans medverkan i filmen som ett slags botgöring.

Men hur hänger det här med valar och delfiner och Japan ihop? Varför är japanerna så misstänksamma och fientligt inställda till filmteamet? 23 000 delfiner lär dödas årligen. Japanska myndigheter försvarar sig med att ”Det är vår tradition – vi äter deras kött”. Men det – menar filmen – är en sanning med modifikation.

Enligt ”The Cove” handlar det om att Japan anser att valar och delfiner äter så stora mängder fisk att de utgör en konkurrent till det kommersiella fiske Japan är så beroende av. Japan kontrollerar den globala fiskenäringen. Och 70% av mänskligheten får sitt huvudsakliga proteinintag från fisk. Det handlar alltså om stora pengar. Och jakten på valar har gått så långt att vissa arter – fenvalen och knölvalen – är hotade. Men man vet väldigt lite om hur mycket val det simmar i våra världshav. En siffra som nämns är 10 000 exemplar.

Inom den Internationella valfångskommittén (IWC) lobbar Japan starkt och – menar filmskaparna – köper upp små medlemsländerna; svaga medlemsstater såsom pyttesmå stillhavsstater i stil med Dominica, Grenada, St Lucia, St Kitts and Nevis, för att få deras röster. Ett fult spel att döma av filmen.

Förståelsen mellan djur och människa löper som en tråd genom filmen och sentimentaliseras också bitvis. Att delfinerna söker efter kontakt och beröring. Frågan är vad vi läser in? ”Man ser i deras ögon att de är intelligenta varelser, kanske tom intelligentare än människan?”, säger en deltagare i filmens expedition.

Viken nära Taiji där den årliga slakten äger rum.

 

Filmen är ett slags vädjan till publiken, till opinionen, om att ändra vår syn på delfiner och alla havets fiskar. Att kanske inte enkom se dem som ett proteintillskott. Att se också på dem som djur vi måste behandla med respekt precis som vi kräver av köttproducenter att de gör med höns och grisar. Och därtill är ”The Cove” en råsop i solar plexus på oss alla och den smått naiva syn vi säkert lite till mans har ifråga om hela den industri som akvarier och delfinarier världen över utgör.

USA 2009 The Cove Regi: Louie Psihoyos Manus: Mark Monroe 92 minuter Från 7 år Distribution: NonStop Entertainment.

 

Text: Andreas Hoffsten

 

Publicerad 2010-11-17   Ändrad 2010-11-17