Johanna Thydells Augustbelönade bok handlar om hur Jenna hanterar att hennes mamma blir svårt sjuk och till sist dör i cancer samtidigt som hon själv är på väg ut i livet och har huvudet fullt av tankar kring killar, kompisar, skola – och givetvis sin mamma som hon älskar. Den nya kompisen Ullis, som också hon har problem med sin mamma som ofta är full, ersätter den gamla Susanna, som hon alltid haft som förtrogen och hästkompis. Och hur gör man med en mormor som vill så väl men där det blir så fel?
Elever i Tundalsskolans klass 8 B förberedde frågor till ...
... den länkade utfrågningen av Lisa Siwe som dessvärre ej blev av
– Vi hade boken i klassuppsättning och jag började läsa boken med en sjua. Anna-Lena Göttfert läste inledningsvis högt de första fyra kapitlen och diskuterade sedan hur eleverna uppfattat karaktärerna. De sammanlagt arton eleverna var förhållandevis läsovana så att läsa boken i gemensam takt föll sig naturligt och fungerade bra. En del avsnitt fick eleverna besvara skriftligt. På så sätt fick de chansen att reflektera själva kring berättelsens frågeställningar, både det yttre skeendet och det inre, det som vi brukar kalla står mellan raderna.
– Några teman vi samtalade kring var: Att börja högstadiet. Grupptryck. Kan man byta kompisar? Hur kan vi förstå varför Jenna väljer bort Susanna som är så trevlig och har sån fin familj – för Ullis? Hur skulle du reagera och vad skulle du göra om någon i din närhet blev så sjuk?
Anna-Lena berättar också – som svar på min fråga – att det inte var någon större skillnad på hur killarna och tjejerna i klassen reagerade på boken. ”Hela klassen tog emot berättelsen enormt bra”. Så ryktet om att det är en tjejbok är betydligt överdrivet. En annan sak är kanske att tjejer normalt läser mycket mer och oftare än killar gör.
Festivalgeneralerna Maria Engström och Tomas Svedgård
Festivalen Tjugo5
När festivalledningen för Tjugo5 i Umeå började planera för att visa ”I taket lyser stjärnorna” och det blev klart att regissören Lisa Siwe hade möjlighet att gästa festivalen och berätta om arbetet med filmen – ja, då dök även tanken upp om att efter visningen av filmen på Filmstaden i Umeå länka det efterföljande samtalet med Lisa Siwe till orterna Dorotea, Norsjö och Robertsfors. Bra idé och eleverna på satellit orterna såg filmen och satte omedelbart igång med att förebereda frågor till Lisa som skulle ställas ”on-line” via länk. Naturligtvis – höll jag på att skriva – fungerade inte tekniken. Ingen kontakt. Så det blev de högstadieelever som såg filmen på plats i Umeå som fick möjlighet att fråga Lisa. Och frågorna kom i en strid ström till Lisa Siwe uppe på scenen:
– Röker de unga skådespelarna på riktigt i filmen?
Ja och nej, svarade Lisa, de rökte örtcigaretter.
– Var är filmen inspelad?
Svar: I Trollhättan, men vi jobbade på att variera miljöerna, Trollhättan är så utfilmat. (i betydelsen utnött, mycket svensk film spelas in där eftersom det stora produktionsbolaget Film i Väst har sitt kontor där och har kontrakt med kommunen) Men det skulle vara en svensk småstad som handlingen utspelar sig i.
– Hade mamman cancer på riktigt?
Svar: Nej, men vi hade ett villkor till den skådespelare som fick rollen att hon måste gå med på att raka av sig allt hår!
– Hur gör man när man filmar på en riktig skola?
Svar: Vi filmade på två skolor och använde oss av eleverna som statister. Men ibland fick vi stänga av delar av skolan och några scener togs i studio. Film handlar väldigt mycket om att luras lite också.
– Hur lång tid tar det att spela in en film?
Svar: För oss tog det 44 inspelningsdagar vilket är rätt så normalt. Det är ändå ett hårt pressat schema, inget får gå fel. Man får heller inte ha lika långa arbetsdagar när barn är med. Vi spelade in 2-3 färdiga minuter per dag.
– Vad kostar det att spela in en film?
Svar: Vi hade en budget på 17 miljoner. I USA kostar en film det tio dubbla.
– Varför köper Jenna den där hjälmen, det finns ju inte med i boken?
Svar: En jättesvår och bra fråga. Men jag vet faktiskt inte, det var en känsla, ett infall som jag trodde stenhårt på. För mig gav det karaktären Jenna något viktigt.
– Vad är det bästa med filmen, tycker du?
Svar: Att jag tror och hoppas att den känns äkta. Att den lyckas berätta något om glädje och sorg, berätta om något svårt på ett lättsamt sätt. För jag tror att det är genom att det tillåts bli lite humoristiskt som vi kan nå in i smärtan. Sen är språket viktigt, att det känns rätt hur ungarna talar. Sådant är jätte svårt på film.
Och Lisa vänder sig mot publiken och frågar om de tycker språket fungerar.
”Jo” och ”nej” svarar spridda röster runt i kring i biosalongen. Det flesta svarade ändå ja!
Så frågar en kille på bakersta bänk: Är du stolt över filmen?
Lisa skiner upp och säger: Jo, det var en sån kamp från det att jag läste boken till en färdig film. Och jag är glad över att Johanna Thydell är nöjd med filmen, att hon gav oss förtroende och hade förståelse för att vissa saker i boken måste bort (och en hjälm måste in) när man översätter en bok till film.
Se filmhandledning på sfi.se/filmiskolan.
Text: Andreas Hoffsten