Nils Petter Sundgren med sin hedersguldbagge på Guldbaggegalan 2007. Foto: Patrik Österberg
Festens betydelse
Festen speglar tiden lika mycket som vardagen. Trimalchios brackiga gästabud säger lika mycket om antikens Rom som stålblanka citat om plikt och uppoffring. Från den rike Trimalchios överflöd till svenska guldbaggefester är steget långt. Men visst finns det moralister i det svenska filmlivet som förfasat sig och visst kan man säga att guldbaggefesterna genom åren speglar både tidsanda och filmklimat. Fast festspegeln är inte nödvändigtvis alldeles klar.
Guldbaggegalan är kalaset som journalister och tv- kritiker älskar att hata. Antingen är den för tjusig och glansfull eller för trist och torftig. Störst rubriker får galan när man kan ana tillstymmelsen till skandal.
Filmerotiken gav medvind
Den första Guldbaggegalan i Grand Hotels Vinterträdgård i september 1964 skapade själva urbilden med sin litet gammaldags magnificens.
Till middagen serverades snöripa och champagne, medan Kungliga Hovkapellet spelade Christian Lumbyes Champagnegalopp. Journalisterna skulle under några år med manisk envishet upprepa mantrat om smällande champagnekorkar, glittrande filmstjärnor, mysande statsråd och sjungande operakör. Filmfesten skildrades som en Nobelgala light, fast roligare och i bästa fall kanske rent av litet dekadent. Ändå var den mestadels beskedlig som en basar till förmån för hednamissionen.
Men den första guldbaggegalan hade höjdpunkter, det vet jag som var där. Mest bejublad av Tage Danielssons och Yngve Gamlins kantat till filmen och inte minst den svenska filmerotiken som stod i sin grannaste blomning. Kantaten framfördes såväl stående som liggande i en mycket stor himmelssäng, "svensk films monument, biggest bland bigga; söndrade vi stå, enade vi ligga." Det var inte bara den svenska filmerotiken som gav medvind utan en framtidsoptimism som man i dag har svårt att föreställa sig. Detta var rekordåren och det var inte bara vi själva som tyckte att den svenska filmen hade en ny storhetstid. Ingmar Bergman och Ingrid Thulin fick Guldbaggar för Tystnaden, Bo Widerberg för Kvarteret Korpen. För dem och filmerna kunde man skåla med gott samvete.
Filet mignon smakar bra
Men glanstiden blev inte långvarig och tidsandans själsfinare företrädare skulle snart rynka på näsan åt champagne och smokingfester. När Dom kallar oss mods fick årets näst högsta filmpremie, vägrade regissörerna Stefan Jarl och Jan Lindqvist att delta i guldbaggefesten. "Filet mignon smakar bra. Men inte på det här sättet och i det här sammanhanget. I det exklusiva jippot på Operakällaren kom den svenska filmbranschens alla osmakliga sidor fram".
Även Harry Schein, som ju inte tillhörde filmvänsterns främsta tillskyndare lät sig påverkas av opinionsläget. "Stora fester är inte särskilt angelägna längre. Det känns inte särskilt angeläget med en långvarig diskussion om den svarta flugans vara eller inte vara." De unga svenska vänsterfilmarna fick under åren kring 1970 och en tid framåt allt större utrymme, både i filmdebatten och bland filmpristagarna. För många av dem fick revolten mot smokingen symbolisk karaktär av fadersuppror. När jag skymtar Bo Widerberg i Yngve Gamlins roliga reportage från 1963 bär han smoking som de övriga herrarna på festen. Åtta år senare lyckades han och Thommy Berggren göra svenska festivalreportrar hysteriskt upphetsade genom att vägra bära smoking på galavisningen i Cannes och därmed bli nobbade på sin egen film. Något får man offra. Inte kunde martyren Joe Hill ha svart fluga och blanka kavajslag!
Smokingar var lika sällsynta som isbjörnar i Sahara
På sjuttio- och åttiotalets Guldbaggefester verkade många yngre filmarbetare snarare hämtade från Tolvskillingsoperan än från Oscarsgalan. Inställningen till Guldbaggarna var märkligt kluven och präglad av Jantelagen. Det gällde att dölja sin glädje över erkännandet. En riktig konstnär skulle stå utanför det borgerliga samhället. Jag minns ett tidningsreportage, där man frågade några vinnare var de hade gjort av sina guldbaggar. Alla såg sig nödsakade att berätta om hur ful de tyckte att baggen var. Ingen av de tillfrågade hade satt den på hedersplats utan hellre på toaletten, i vedboden eller i ett undanskymt skåp. Bo Widerberg sågade sönder sin och gav delarna till förtjänta medarbetare. Men galorna fick revansch, fast litet valhänt. När TV 2 producerade hade man repat mod, fast smokingar var lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Vid några tillfällen var jag själv inblandad som kommentator vid dessa tungfotade program.
Efter viss tvekan började man återuppta programpunkten allmän dans, som länge betraktats som en eftergift åt lättsinnet. Nu var det inte längre Harry Schein som stajlade. I stället avslutade programmet med att man fick betrakta TV2- chefen Oloph Hansson makligt lotsa sin närmaste medarbetare, blivande filminstitutschefen Ingrid Edström runt golvet. Fred Astaire och Ginger Rogers var det inte, men en bekräftelse på att den svenska filmen var i trygga händer och inte ute på hal is, även om man tillät sig ett försiktigt mått av munterhet.
Andra dansörer och mer nöjesbetonat blev det när TV 4 under några år tog hand om sändningarna av Guldbaggefesterna. Produktionerna producerades mer proffsigt men till priset av höjd vulgaritetsnivå. Steg gjorde även festklädskvoten. Den nya smokingfebern hade spritt sig till delar av filmbranschen - Mammon hade nästan helt trängt undan Mao.
Själv blev jag inblandad, när jag i en sändning fick tillkännage resultatet av en telefonundersökning om vilken som var Sveriges största filmstjärna under 1900- talet, Greta Garbo, Ingrid Bergman eller Helena Bergström. Efter den första rösträkningen fick jag tillkänna att Helena Bergström hade segrat. Sedan räknade man om och nu vann Greta Garbo.
Om det var på grund av denna historia eller något annat vet jag inte, men Svenska Filminstitutet fick nog och förtroendet att sända guldbaggeprogrammet återgick till SVT. Och det har man i stort sett klarat bra under de senaste åren. Bäst har man lyckats de gånger då Björn Kjellman varit konferencier. I honom har vi något av en svensk motsvarighet till Oscarsgalans Billy Crystal. Filmgalans andra programledare, både tidigare och senare, har haft påfallande svårt med manustexterna. Skämten är dessvärre ofta så krystade att man misstänker att de hämtats ur gamla nummer Svenskt Skämtlynne.
Dotterns hundöron
Både Guldbaggen och festerna har skiftat med tiden. Men ibland kan man i likhet med fransmännen tycka att "plus ça change, plus c´est la même chose"- allt förblir vid det gamla ju mer det förändras. I varje fall kände jag ekot av gammalt proggigt sextiotal den gången galan utspelades på Operan och Alexandra Dahlström räckte ut tungan åt konferencieren Loa Falkman och Lukas Moodysson vädrade sin vrede om att Guldbaggegalan höll hus i Operan med dess högborgerliga traditioner. Att höra honom var som en tidsresa trettio år tillbaka till Mahjongklädernas gyllene tid. Moodysson var för tillfället utöver gångkläderna iförd sin dotters hundöron. Själv tycker jag att ett par riktigt långa åsneöron hade suttit bättre.
Men nu är ju människohjärtat så beskaffat att det ofta är fadäserna och besynnerligheterna vi minns- och kanske rent av gläder oss åt. Så låt oss för framtiden hoppas på nya regelbrott och bråk – för utan dem riskerar Guldbaggegalorna att bli litet för slätstrukna.
Nils Petter Sundgren
Svensk filmkritiker, programledare och kulturjournalist