Det var ett mycket spännande och givande möte med en varm och positiv man som levt ett mycket turbulent liv men som verkat ha landat i ett slags förnöjsamhet och med en icke sinande produktiv förmåga. Hans ateljé var fylld med hans egensinniga målningar och små skulpturer, avslutade och oavslutade, Och mitt uppe i alltihopa, ett elpiano.
Nu är Karl Axel Pehrson borta, och vi är många människor som arbetar med film som saknar honom. Inte minst de hundratals som genom åren förärats en Guldbagge. Men det är inte alla som placerat den i en hylla…
Karl Axel Pehrson i sin atelje. Foto: Enjoy Scandinavian Art
Att samla baggar
Skalbaggarna går som en röd tråd genom Karl Axel Pehrsons liv. Redan som liten blev han mycket intresserad av dem och genom åren har snälla personer från olika delar av världen skänkt olika sorter av guldbaggar till Karl Axel. Just den arten av skalbaggar som Karl Axel håller för den vackraste. Och så har vissa kallat den ”världens fulaste filmpris”.
- Karl Axel är orsaken till att jag började samla skalbaggar, säger Åse Kleveland, tidigare vd på Filminstitutet och tillika baggesamlare. För att få sin skalbaggesamling så komplett som möjligt satte Karl Axel in annonser överallt i världens tidningar. "Good payment" stod det som regel i annonserna. Pehrson berättar att en lärare på Fidjiöarna skickade mig en hel skokartong med hundratals skalbaggar men alla var av samma sort!
Karl Axel fyllde 80 år sommaren 2001. Han går visserligen sakta men är kristallklar i huvudet och det är en fröjd och ett privilegium att få komma till hans kombinerade ateljé och villa i Enebyberg utanför Stockholm, som han bott i sedan 1950-talet. Villan är vit och har en stor veranda, lika stor som husen i den amerikanska södern.
När det blev tal om att Guldbaggen skulle bli Filminstitutets årliga pris föregicks det av en tävling 1963 där Arne Jones, Harry Schein och Pontus Hultén utgjorde juryn som skulle bedöma vilket av tävlingsbidragen som skulle segra.
– Det är möjligt att fler var med i juryn men det minns jag inte riktigt. Inte heller vilka mina medtävlande var, säger Karl Axel Pehrson.
Däremot avslöjar Karl Axel att de första baggarna var målade individuellt.
– Det gjorde jag ute i Gustavsberg och då målade jag 30-35 åt gången. De blev väldigt olika allihop och det gjorde jag med flit. Men det orkar jag inte med längre. I stället har jag kommit på ett annat system, och det är ett bra system för jag tycker att dom är väldigt vackra nu!
Men vilket det verkade han vilja behålla för sig själv för när jag frågade började han tala om misslyckade Guldbaggar.
- Några av de allra första blev misslyckade och dessa gav Filminstitutet till sådana de inte var så förtjusta i, avslöjar Karl Axel och skrattar gott åt minnet.
Guldbaggestatyetten. Foto: Jan Göransson
Baggen som dörrstopp
Skådespelerskan Margaretha Krook hade Guldbaggen som dörrstopp, avslöjar Karl Axel. Annalisa Ericson har den på väggen i hallen. Bosse Widerberg sågade itu sin! En filmarbetare sålde sin bagge som sedan köptes av finansmannen Hans Björkegren på 80-talet för 30 000 kronor.
Har du blivit ledsen när folk har raljerat över den? Många tycker den är ful?
– Nej, alla tycker som dom tycker. Är de som tycker att den är ful uppriktiga så är det okej.
Tycker man om skalbaggar ska man bege sig till Gärdets tunnelbanestation där det finns mängder av sådana som formats av Karl Axels hand.
– Jag använde mig av plastelinaformar, i vilka jag ristade in skåror och hål för att sedan gjuta plast i dem. Skårorna och hålen blev till upphöjningar. Det var ett svårt arbete men det gick bra. Sen kompletterade jag baggarna med stenar som jag hade hittat på Öland.
– Det var 1966 som jag påbörjade arbetet där. Strax efter att jag vunnit Guldbaggetävlingen.
Stämmer det att folk har stulit dina baggar från Gärdets tunnelbanestation?
– Oh, ja. Det var 242 stycken från början och nu är det kvar 180 kvar! De har krossat flera fönsterrutor för att få ut baggarna, men nu har montrarna pansarglas.
– Jag hade ju gjort en hel del grejer innan Guldbaggarna och skalbaggarna på Gärdet, framförallt hade jag målat. Jag har målat förfärligt mycket saker i mina dar. Den stora takmålningen på Thielska galleriet är jag mest stolt över. Men jag har även gjort en hel del offentlig utsmyckning i min gamla barndomsstad Örebro.
Surrealism och evergreens
Karl Axels originella målningar, med viss påverkan från Hieronymos Bosch och Henri Rosseau, går ofta till mycket höga priser på exempelvis på Bukowskis moderna auktioner. I höstas såldes där en oljemålning för 300 000 kronor.
– Han är verkligen särpräglad och säregen och lite hemlig, absolut ingen Ernst Billgren-typ. Hans målningar kan vid en första anblick verka idylliska men betraktar man de längre så kan man hitta nästan lite giftiga och oroande element, säger Ingrid Gäfvert på Bukowskis konstavdelning.
De surrealistiska fantasilandskap som är Karl Axel Pehrsons signum fanns nästan i verkligheten. Man berättade för honom att vegetationen på paradisön La Palma påminde om hans påhittade bildvärld i konsten, skriver Per Bjurström i boken ”Karl Axel Pehrson”. På ön såg Karl Axel till att skapa sig ett andra hem under en lång tid.
Karl Axel avslutar intervjun med att spela vackra amerikanska evergreens på sitt piano. Hans anslag är piggt och lätt och han verkar vara inspirerad av Fats Waller, som han såg spela i verkligheten. Liksom Duke Ellington. På Karl Axels 80-årsdag kom självaste virituosen Charlie Norman och rev av en radda melodier som en födelsedagshyllning.
Jan Göransson
Presschef på Svenska Filminstitutet