Filmreformen
Harry Schein skisserade tillsammans med den socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng fram filmreformen, som innebar att staten och filmbranschen undertecknade ett avtal där biograferna befriades från nöjesskatt mot att tio procent per såld biobiljett betalades till Filminstitutet, som i sin tur skulle dela ut pengarna i form av stöd. Dessutom skulle en del av resurserna användas för arkiv, dokumentation och restaurering av film.
Riksdag och regering ansåg att det var viktigt med en inhemsk filmproduktion och att det minskande biobesökandet i Sverige gjorde att statligt stöd krävdes. Man såg också ett behov av en samlande huvudman för att bevara filmarvet.
Om filmavtalet
Filminstitut eller motsvarande organisation för den statliga filmpolitiken finns idag i så gott som alla europeiska länder. Avtalsformen är unik för Sverige, men i flera andra länder finns punktskatter eller statliga avgifter på exploateringen av film som återförs till den stödgivande organisationen.
Den svenska filmpolitiken har sedan 1963 reglerats och finansierats genom filmavtal oavsett regering, och avtalen har omförhandlats omkring vart femte år. Finansieringen har sedan 1963 vidgats och förändrats upprepade gånger. 1973 började staten ge direkta bidrag till filmavtalets ändamål. 1982 tillkom videobranschen som avtalspart och 1992 Sveriges Television och Nordisk Television (numera TV 4). 2006 tillkom de övriga tv-bolagen. Videobranschen lämnade dock filmavtalet 1998.
Den filmkulturella delen av Filminstitutets verksamhet, såsom arkiv och Cinematek, har genom åren finansierats växelvis via filmavtalet och helstatlig finansiering. Biografavgifterna, som från början var Filminstitutets enda finansiering, motsvarar idag knappt 25 procent av intäkterna.
Fördelning av stöd
I början fördelades stödmedlen till producenter i efterhand, baserat antingen på publikstorlek eller på jurydefinierad kvalitet. Från och med 1970-talet beviljades stöd i förhand av nämnder. Sedan 1993 fördelas stöd till produktion av ny film av filmkonsulenter, och i efterhand baserat på publikstorlek.
Det filmpolitiska uppdraget har också kontinuerligt förändrats. Filminstitutet har bland annat fått ansvar för skolbioverksamhet, stöd till distribution och visning samt regionala stöd. Från slutet av 1960-talet producerade Filminstitutet film, en verksamhet som pågick fram till 1993. Filmskolan, som ursprungligen var en del av Filminstitutet, blev 1970 en egen verksamhet under namnet Dramatiska institutet.
Historik i urval
2008 Regeringen tillsätter en filmutredning
2006 Nuvarande filmavtalet undertecknas
2002 Filmarkivet i Grängesberg etableras
1998 Videobranschen lämnar filmavtalet
1993 Konsulentsystemet införs
Filminstitutet slutar producera film
1975 Filminstitutet förvärvar AB Hollywood Filmlaboratorium (nuvarande Rotebro Filmservice)
1971 Filmhuset invigs
1970 Filmskolan blir Dramatiska Institutet
1967 Filmhuset börjar byggas.
1964 Guldbaggen delas ut för första gången
Filmhistoriska samlingarna övertas och blir Filmarkivet vid Svenska Filminstitutet
Filmskolan startar
1963 Stiftelsen Svenska Filminstitutet bildas och första filmavtalet undertecknas
VD:ar genom tiderna
2011 Anna Serner
2011 Bengt Toll
2006 Cissi Elwin Frenkel
2000 Åse Kleveland
1998 Hans Ottosson
1994 Lars Engqvist
1989 Ingrid Edström
1982 Klas Olofsson
1978 Jörn Donner
1972 Harry Schein
1970 Bo Jonsson
1963 Harry Schein