Henrietta (1983)

Pressreaktion Svensk filmografi
Med få undantag fick filmen beröm för sin tolkning av romanförlagan, som tycktes vara läst av nära nog samtliga recensenter. Framför allt var det Janne Carlssons rollframställning som glatt överraskade många.
Mats Olsson, Expr: "Carlsson blir som person, fenomen och skådespelare allt intressantare. Han verkar privat vara en snäll person som är bra på affärer och gillar musik. Som fenomenet 'Loffe' framstår han oftast som en flabbande tönt som vulgärt gapar i det led där den så kallat stora massan marscherar. Men sen kan karln gå och göra ett så ömt och fint porträtt som det av Pettersson i Henrietta. (-) Och det är förstås viktigt att påpeka att detta är en komedi och bara för att Janne Carlsson är med så är det inte en gapflabbande Göta Kanal det handlar om. Henrietta är en stillsam komedi och Carlsson säger inte 'hö-hö' en enda gång. I stället går han omkring och filosoferar om livet och säger förnuftigheter till de ensamma existenser som befolkar våra djupa skogar - och Stig Claessons romaner. Och det allra märkligaste är att Carlsson utan några som helst svårigheter kan tala Claessons språk. Ta en mening som den här: 'Jag har rätt dåliga luftrör och en nedärvd ångest. Men jag är på intet sätt klen.' Det är typisk Claesson-prosa. Men försök säga meningen utan att den låter konstig! Det är svårt och en så rutinerad man som Gunnar 'Knas' Lindkvist behärskar till exempel inte alls språket i den här filmen. Men Janne Carlsson gör det. Han kan säga långa, bildrika och poetiska meningar utan att det låter konstigt. Antingen är han en sällsynt naturbegåvning på Claesson eller också är han en av våra stora skådespelare."
Eva af Geijerstam, DN: "Poesins uppgift är att minska avstånd, skrev Stig Claesson själv häromdagen apropå en ungersk kollega. Själv poet borde han veta. Han minskar avståndet - inte storslaget mellan nationer, inte ens i första hand mellan människor, utan avståndet inom människor. Han gör det paradoxalt nog genom att konstatera mellanrummen. Lars Lennart Forsberg är regissören som gör filmisk prosadikt av Slas märkliga texter. Janne Carlsson är skådespelaren som är Stig Claessons röst i filmen: lite melankolisk, ensam utan återvändo och med den rätta betoningen på de plötsliga högtidligheterna. Det stora tar plats i det lilla med en oväntad pluraländelse på ett verb eller det tydliga 't:et' i ändan på 'mycket'. Det heter aldrig 'mycke' när Stig Claesson vänder blicken från de ljusskygga moderna bedrägligheterna och sätter pannlampan på vårfloden och minnet av en pinnsoffa före avslutningen. (-) Det är en så kallat 'liten' film, om man ser till resurserna och den tekniska fulländningen. Men tonen finns där, tonen."
Margareta Norlin, Chaplin: "Lars Lennart Forsbergs ligger nära det gängse TV-språket, han berättar en historia rakt av, utan utvikningar i det flotta och förledande. Fördelen är en koncentration runt innehållet och porträtteringen. Det finns inga onödiga subtiliteter att reta upp sig på, men heller inga svindlande klipp eller bildsekvenser som gör att man drar efter andan. Kort sagt, Henrietta är ett gediget hantverk. Forsbergs speciella signum är det humoristiska. Här tillför han verkligen filmversionen något utöver det boken ger. Helt nyskapad är sekvensen där huvudpersonen - Pettersson, innehavare av en porrshow - tillsammans med den misslyckade brevbäraren Gotthard försöker ro över en vårflod i en gammal gisten eka. Givetvis misslyckas bravaden och de hamnar i vattnet, med åtföljande strapatser och Petterssons uppdykande i nästa scen i en avdankad damulster av för liten storlek. Scenen är en verklig pärla i genren, och smälter fullständigt in i Slas-stämningen. Övriga humoristiska förhöjningar är kanske inte lika lätta att påvisa, men finns likväl där. Slas' vardagskomik lyfts fram och tillspetsas."
Sven-Erik Torhell, SDS: "Lars Lennart Forsberg har (-) åstadkommit en s k trogen filmatisering. Prudentligt och akademiskt låter han en kamera åka in mot Janne Carlsson då denne läser en Slas-replik av särskild tyngd, ordentligt och tydligt låter han Henrietta avteckna sig i silhuett mot grankulisserna då hon lyssnar till Janne Carlssons lästa replik. Nog ska väl Slas subtila ordkonst kunna materialiseras med större tyngd och svärta och med mer utvecklad filmisk fantasi än i detta återhållsamma stycke talad film."
Kommentar Svensk filmografi
"Henrietta ska du också glömma" var den tredje romanen av Stig "Slas" Claesson (f 1928) som Lars Lennart Forsberg (f 1933) filmatiserade. Liksom de två tidigare - Vem älskar Yngve Frej? (1973) och På palmblad och rosor (1976) - var detta en TV-produktion. Men till skillnad från de föregående fick Henrietta biografdistribution. Europa Film tog hand om distributionen och såg till att den fick premiär i de flesta större svenska städerna veckan före jul. TV-premiären kom därför först drygt två år senare, 5.2.1986, men då omnämndes den inte som film utan som "från TV-teatern".
Den nära vänskapen mellan författaren och regissören gjorde att den förre med förtroende lämnade allt manusarbete åt den senare vid alla filmatiseringarna. I gengäld framhöll Forsberg i tidningsintervjuerna att han aldrig ändrade i romanernas dialogpartier. Och bägge var rörande överens med kritikerkåren om att Janne "Loffe" Carlsson var den rätte personen att spela huvudrollen. Det hade "Loffe" för övrigt även gjort i På palmblad och rosor, och i Vem älskar Yngve Frej? hade han fått sitt genombrott som skådespelare i en "seriös" roll. Således var konstellationen Claesson-Forsberg-Carlsson väl inarbetad hos publiken.
Två andra skådespelare som för första gången fick större filmroller var Svante Grundberg och Eva Kristin Tangen. Svante Grundberg hade haft mindre roller i Sällskapsresan (1980/18), Göta Kanal (1981/24) och Gräsänklingar (1982/16), men han var betydligt mer känd som radio- och TV-profil bakom en rad musikprogram, t ex "Rockrullen", "Casablanca", "Bip, Bap, Boom" och senare för det uppmärksammade "Nattsudd" (TV-premiär i augusti 1985), tillsammans med ständige följeslagaren Björn Wallde. Eva Kristin Tangen kom från teatern och hade bl a arbetat på Stockholms Stadsteater, Unga Klara och Parkteatern.
Källmaterial Svensk filmografi
Visningskopia: SFI.
Manuskript: dialoglista.
Program och reklamtryck på svenska.
Affischer: 1 motiv, 1 stolp.
Stillbilder: s/v och färg.
Kopia av censurkort.
Kopia av Musikförteckning från STIM.
Inspelningsreportage. Intervjuer. Artiklar inför TV-visningarna 5.2.1986 och 21.6.1991. Recensioner i tidskrifter och landsortspress.
Recensioner 17.12.1983:
AB/Mario Grut, Arbetet/Sven E Olsson, Chaplin/Margareta Norlin (nr 190/1984), DN/Eva af Geijerstam, Expr/Mats Olsson, GP/Monika Tunbäck-Hanson, GT/Peter Wennö, KvP/Stephan Linnér, SDS/Sven-Erik Torhell, SvD/Elisabeth Sörenson