Mest uppskattande i sin bedömning av Suzanne Ostens uppgörelse med sensationsfilmernas påhittade skräck var Elisabeth Sörenson, SvD:
"Hon vill diskutera filmens vålds- och skräckindustri, allas vår rädsla, ansvar och moral. (-)
Det är mångsidige Etienne Glaser som spelar Emil Frankentein och tur är det. Med sina gladsorgsna ögon vandrar han som en liten välbehövligt varm Chaplin-figur genom hela denna mosaik lagd av, möjligen ett övermått, bitar hämtade ur det brokiga liv som omger oss och här speglas med den förhöjning som får realism och absurdism att beröra varandra. I den brytpunkten agerar skådespelarna med stor skicklighet. Det blir ibland mycket roligt. (-)
Suzanne Osten tar ut svängarna så det dånar om alla attrapper med framsprutande blod - men har den sortens skräck någonsin skrämt någon, annat än i bråkdelen av den sekund som föregår skrattet? Sedan kan man tycka att dessa filmer är totalt meningslösa. Och löjliga. Kväljande kan de kanske också bli men knappast "livsfarliga" som våldsfilmerna. (-)
Filmens rikedom på uppslag är också dess våda: mosaiken hotar att krackelera. Vissa skärvor kunde ha tagits bort så att de övriga hade fått vila tryggare mot underlaget. Så tryggt som scenerna mellan Emil och hans dotter Ella. De har en underbar enkelhet och klarhet."
Sven E Olsson, Arbetet, beskrev grundkonflikten i filmen som "den berättigade upprördheten över det både konstlade och fascistoida underhållningsvåld som hindrar såväl publik som filmare att se de kusligheter som drabbar invandrare och andra utsatta grupper såsom oss själva. (-)
Varför garnera utfallet med så mycket antik mytologi (-) medan bilder och situationer har tydliga ekoeffekter från Cocteaus båda Orfeus-filmer, Fritz Langs Metropolis och kanske dussinet andra filmer som är alldeles för skärpta för det sammanhang som här inte finns. (-)
Endast glimtvis blir det lyckad fars av hennes ansträngningar. Nästan aldrig uppstår verkliga människor eller meningsfulla insikter under allt det här pretentiösa utanverket."
Jan Aghed, SDS: "Formen är innehållet i denna, låt oss säga postmodernistiska labyrint och i all sin poetiska och psykoanalytiska associationsrikedom - ibland tänker man både på Fellini och Buñuel - så distanserande att varken de maxade rollfigurerna, som hela tiden snurrar på toppvarv, eller deras problem angår åskådaren särskilt mycket. (-)
Med sina fjärmningseffekter i bilder och dialog blir också stilen kylig, och ofta framkallar den ett intryck av hektisk och överarbetad otydlighet. Onekligen är Osten en udda och excentrisk bildbegåvning och förvisso spränger hennes regi, Göran Nilssons foto och Roland Söderbergs scenografi svensk films konventionella ramar i småbitar.
Tillsammans med en rad skådespelare ur Ostens egen "Actors Studio", så när som på Stina Ekblad, har denna trio skapat en formell och intellektuell lek som är frenetisk, självupptagen, pretentiös, briljant, i längden tröttsam - och, olikt Fellini, till stor del utan själ."
Mario Grut, AB: "Hon bekämpar skräckmakarna men med samma medel de korrumperats av. Samma schablon-människoskildringar. Samma häftiga estetik. Samma effektstaplande. Samma brist på vilopunkter för inlevelse och eftertanke. Allt är 'action' och 'horror'.
Något vettigt ändamål är det därför svårt att bruka hennes film till. Den svävar i ett blekt tomrum. Bitvis bitskt rolig och genomgående välspelad blir den snart en mekanisk upprepning av parodier på det redan parodiska som finns i monstergenren. Och mekaniken har sina inbyggda skratt. Det gör att den skramlar rätt tomt till slut."
Hanserik Hjertén, DN: "I likhet med Bröderna Mozart bygger den på ett fritt formspråk, snabba kast, uppdrivna stämningar, absurda infall och satiriska sketcher.
Men i motsats till den förra filmen fungerar inte den kreativa friheten lika bra den här gången. Bara momentant, i vissa ögonblick, träffar den rätt.(-)
I ansträngningen att vara både humoristisk och allvarlig, både parodisk och brutal blir [Osten] varken det ena eller det andra. I försöket att blanda aktualiteter med filmhistoria och antika Hadesmyter blir hon pratig, rörig och tröttsamt uppskruvad. (-)
Den förefintliga fantasifullheten skall inte förnekas. Den behövs i svensk film, men vore värd ett bättre öde än i Osten-gängets senaste och något förvirrade skapelse."

I intervjuboken "Osten om Osten", gjord tillsammans med Helena von Zweigbergk, kommer Suzanne Osten in på begreppet "moralisk panik": "Man skyller ifrån sig och påstår att man bara rapporterar om verkligheten. Det gjorde inte jag i Livsfarlig film, till exempel. Jag berättade inte bara om vad som fanns, utan jag blev arg också. Det är bara att konstatera ¿ det finns människor med moralisk panik och jag är en av dem."
I en annan intervju, gjord av Helena von Zweigbergk, Expr, några månader före premiären, berättar hon att hon är en skrämd person: "Jag har blivit rädd av otäcka saker i mitt liv, och jag är väldigt lättskrämd på bio."
Och efter en beskrivning av hur Suzanne Osten på en vägg i Unga Klaras repetitionslokal satt upp massor av tidningsklipp och bilder med skräckhändelser; en artikel om en mamma som försökte dränka sin son i en hink; en flyktings dagbok; om de blodiga specialeffekterna i tv-serien Skånska mord, fortsätter hon: "Väggen påminner om allt våld vi har omkring oss, dagligen. Och ändå söker vi mer. På video, till exempel. Det är ett symtom på vår civilisation att människor är så rädda att de har skräck som underhållning."
Våld som underhållning är visserligen inte någon ny företeelse. "Men den som jämför våldsvideo med de gamla grymma folksagorna skulle jag vilja slå på käften. Det fanns en klasståndpunkt i de sagorna. De handlade ofta om en liten pojke som slogs med jättar, och honom sympatiserade man med. I moderna våldsfilmer identifierar man sig oftast med mördarna, man tar inte parti för de svaga.
Vi lever i en kaotisk värld, klippt, fragmentarisk. Vem som helst kan bli mördad, var som helst. Man spekulerar i det - det kan vara din mamma som blir galen, eller den snälla farbrorn.
De som spekulerar i våld tar inte ansvar, skapar varken förståelse eller bearbetning. Tvärtom."
Lena T Hanssons prestation i Livsfarlig film belönades med en Guldbagge för årets bästa skådespelerska.

Visningskopia: SFI.
Manuskript: synopsis (på engelska); scenario, flera versioner; dialoglista, två versioner (på engelska resp franska).
Program och reklamtryck på svenska och engelska.
Affischer: 2 motiv.
Stillbilder: sv/v, färg, dia och bakombilder.
Kopia av censurkort.
Kopia av Musikförteckning från STIM.
PR-material. Inspelnings- och premiärreportage. Intervjuer. Artiklar i samband med TV-visning. Utländsk recension (Variety).
Recensioner 1988-03-04:
AB/Mario Grut, Arbetet/Sven E Olsson (1988-03-05), Chaplin/Margareta Norlin (nr 215-216/1988), DN/Hanserik Hjertén, Expr/Börje Lundberg, GP/Monika Tunbäck-Hanson (1988-03-05), SDS/Jan Aghed (1988-03-05), SvD/Elisabeth Sörenson, Vi/Carl-Eric Nordberg (1988)