Gunnar Hedes saga (1923)

Pressreaktion Svensk filmografi
Något riktigt helhjärtat beröm fick inte filmen av stockholmsrecensenterna, trots att de genomgående uppehöll sig vid en rad förtjänster hos filmen, ofta olika för olika recensenter. Några av dem gick in för ganska utförliga och omsorgsfullt motiverade värderingar av filmen i förhållande till Selma Lagerlöfs roman och signerade sina omdömen. Andra avfärdade filmen mera summariskt och föredrog att förbli anonyma, nu som ofta tidigare. De utförligaste recensionerna publicerades som vanligt av Stockholms två ledande morgontidningar, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
I SvD skriver Quelqu'une att filmbearbetningen av Selma Lagerlöfs "En herrgårdssägen" är "så fritt verkställd, att nu endast fragment återstå av den Lagerlöf!ska berättelsen, medan huvudinnehållet är nytt. Några få drag äro gemensamma; även filmen handlar om den unge herrgårdssonen Gunnar Hede från Munkhyttan i Värmland, som slår ett slag för att rädda gårdens ekonomi, råkar ut för olyckan att förlora sitt förstånd men återfår det under det magiska inflytandet av tonerna från en fiol. Men kring denna kärna är byggd en alldeles nygjord historia, och om den stackars 'Getabocken', dåren som niger för alla fyrfota djur, och om Ingrid som han räddar från skendöd och ur graven, har filmen intet att förmäla.
Långt i förväg tillkännagavs, att man måst förändra berättelsen i 'En herrgårdssägen' om hur getterna omkommo i snöstormen och hur Hede efter att ha bevittnat detta hemska skådespel förlorade sitt förstånd, då episoden tekniskt var omöjlig att framställa på film och därtill skulle inneburit onödigt djurplågeri. I stället för getter har filmen en renhjord, som upplöses och förskingras, emedan ledarrenen blir vild och skenar sin väg, släpande Hede efter sig. Efter denna vådliga färd mister Hede förståndet.
Att denna detaljförändring av praktiska skäl måst företagas är förklarligt, men därmed lägges också hela historien på annan basis. Hede, som i Selma Lagerlöfs berättelse blir vansinnig på grund av själsskakningen vid åsynen av levande varelsers dödskval, förlorar i filmen sitt förstånd på grund av en fysisk chock och de skador han lider medan han släpas efter renen. Härmed mister filmen den djupa etiska tragik, som boken besitter."
Recensenten skriver vidare att man hade väntat sig i filmen finna "åtminstone något av bokens anda, en fläkt av dess gripande stämning, en skymt av dess psykologiska mästerskap. Man kan ej heller avhålla sig från att undra, varför icke de dramatiska situationer, som ändå i så rikt mått förekomma i boken, kunnat användas för filmändamål.
Med en viss beklämning konstaterar man också i Gunnar Hedes saga, hur man på svenskt filmhåll mer och mer börjar avlägsna sig från de gamla förnäma svenska filmtraditionerna. Här finns föga av den andliga bärkraft, den kultur och den konstnärliga målmedvetenhet, som gjorde Stormyrtösen, Ingmarssönerna, Herr Arnes pengar och Körkarlen till mästerfilmer. I stället skönjas oroväckande tendenser, trevare efter tillfredsställande av banal utländsk filmsmak. Det vore mer än beklagligt, om praktiskt-ekonomiska hänsyn skulle föranleda ett avprutande på de stränga konstnärliga principer, som bragt svensk film till en särställning på den internationella filmmarknaden."
Marfa i DN är också till att börja med mycket kritisk mot filmen. Hon skriver att "filmen och boken ha, strängt taget, inte det allra minsta att göra med varandra; grundtonen, stämningen, den etiska innebörden i En herrgårdssägen äro absolut borteliminerade i Gunnar Hedes saga och ersatta med en strävan att skapa sensation, som ytterligare fjärmar de båda verken från varandra".
Hon beklagar också att filmen "helt och hållet" saknar "den underbara sagostämningen i Selma Lagerlöfs bok, dess mystik och dess människor. Och man minns ovillkorligen Victor Sjöströms lika pietetsfulla som genialt personliga filmtolkning av Körkarlen."
Men sedan är hon beredd att ge filmen sitt erkännande. Hon kallar Stillers verk "synnerligen fängslande och skickligt gjort" med "tragedi och komedi verkningsfullt blandade om varandra, utan att tuppfjätet mellan det sublima och det löjliga någonsin överskrides".
Även Masque i StD ger sitt erkännande åt Stillers arbete. Inledningsvis kallar hon filmen "en mycket underhållande berättelse" och "både gripande och vacker", men sedan kommer hennes beklagande av att det "finns ingenting av Selma Lagerlöfs berättande i denna film, den har inte ett spår af hennes tjusande charm, det finns inte en fläkt av den gamla värmländska herrgården, inte heller finns grunden kvar, varpå sägnen är byggd".
Hennes slutomdöme blir i alla fall att "Gunnar Hedes saga är säkert en publikfilm i bästa bemärkelse, ty med borteliminerande av Selma Lagerlöfs namn är det en mycket vacker och underhållande, förstklassigt iscensatt berättelse".
I AB skriver R L att helhetsintrycket av filmen är "stort och mäktigt" och att den största behållningen av filmen har "givetvis de som inte läst skildringen", Selma Lagerlöfs roman.
Samma betraktelsesätt återkommer på andra håll. Arbetaren kallar Gunnar Hedes saga "en bland Stillers mest konstnärligt fullödiga filmer". FDP kallar den "regissörstriumf", den är "en vacker, helgjuten, konstnärlig film". Även Jens Flik i NDA kallar filmen "en regissörstriumf" och skriver att den på varje punkt vittnar om "livlig känsla för de konstnärliga värdena".
X X i StT ser på samma sätt på filmen: "Man har under alla förhållanden här en film av rikt självständiga värden, visserligen tillrättalagd, så att den främst slår an de sentimentala strängarna, men rymmande även glimtar av uppfriskande humor och en vildmarksepisod med en renhjord, som är både ståtlig och bräddfull av spänning."
Alla skådespelarna i filmen får mycket beröm, främst dock Mary Johnson, en gång Elsalill i Stillers Herr Arnes pengar (1919). Recensenterna överbjuder varandra i lovord. Hon är "ett riktigt under av täckhet och flickaktig sprödhet" (StD), det ligger "över hela henne en blomlik grace" (StT), hon får fint fram "det veka och drömmande" (SocD).
I DN skriver Marfa att hon "är just en sådan fin och spröd flickgestalt som Selma Lagerlöf skildrat i En herrgårdssägen. Älvlik och späd, nästan bara själ, tilltror man henne gärna den makt hon har över den vansinnige, och särskilt i den scen då hon spelar på sin fiol för att återuppväcka Gunnar Hedes förstånd ha hennes ansikte och hennes blick en intensitet som hypnotiserar. Här firar Stillers personinstruktion en verklig triumf."
Quelqu'une i SvD berömmer Einar Hansson som Gunnar Hede: "Han är otvivelaktigt ett gott förvärv för filmen med sitt ytterst känsliga, livliga minspel och sina vackra, uttrycksfulla drag. Hans veka ungdomlighet är på sätt och vis på sin plats i Gunnar Hedes roll, om man än ej kan värja sig för tanken på vilken storartad patologisk studie Lars Hanson här skulle kunna åstadkomma."
Kommentar Svensk filmografi
Selma Lagerlöf skrev romanen "En herrgårdssägen" på våren 1899 och den kom ut på hösten samma år. Planerna att filma den går tillbaka till 1915, då Svenska Bio köpte en bearbetning för film av romanen, som sedermera manuskriptförfattaren och regissören Gustaf Molander gjort. Först efter det att Svenska Bio i mars 1919 tecknat ett generellt avtal med Selma Lagerlöf om filmrätten till alla hennes böcker, blev tanken på att filma även "En herrgårdssägen" åter aktuell.
Filmen Gunnar Hedes saga skiljer sig på en rad väsentliga punkter från Selma Lagerlöfs berättelse. Stiller har också redan på filmens förtext betonat att den är ett "filmskådespel med motiv från En herrgårdssägen i fri bearbetning". På filmen står han ensam för filmens manuskript och det är utom allt tvivel att filmens uppläggning och dramatiska linje är hans verk, även om han som vanligt haft en medarbetare för detaljarbetet och utskriften av manuskriptet, i detta fallet den finlandssvenska författarinnan Alma Söderhjelm.
När manuskriptet var färdigt, underställde han Selma Lagerlöf det, precis som han tidigare gjort med manuskriptet till Herr Arnes pengar (och som Sjöström också alltid gjort före sina inspelningar av hennes böcker). Men denna gången protesterade författarinnan kraftigt och lät först så småningom och mycket motvilligt och då mer av bolaget än av Stiller själv övertala sig att inte godkänna men väl låta bli att offentligt protestera mot ändringarna eller -- som hon ansåg -- förvanskningarna av berättelsen.
Inspelningen av Gunnar Hedes saga började i mitten av april 1922, då scenerna med renhjorden togs vid Kallsjön i Jämtland. Inspelningen fortsatte sedan under maj och hela juni med interiörer och övriga exteriörer, som med undantag för scenerna i skogen kring Munkhyttan, vilka togs i Nacka, arrangerades på Filmstadens gård.
Kring området bakom ateljéerna byggdes en hög mur med en stor järngrind. Dörrar och fönster sattes in i stora ateljéns glasvägg, som för övrigt kläddes över och försågs med de ståtliga pelare, som ramar in Munkhyttans entré. Härigenom, och det var därför detta omfattande arrangemang genomfördes, fick man möjlighet att osökt och i samma kamerainställning kombinera interiör- och exteriörupptagningar.
Även den svåra och ömtåliga drömscenen, där Ingrid ligger i sin säng och Fru Sorg kommer i en släde, är arrangerad utomhus på Filmstadens område, vilket ytterligare bekräftas av inspelningsbilder från tillfället.
Det var från början meningen att Lars Hanson skulle ha spelat Gunnar Hede och han deltog också i en del förberedelser, då Stiller plötsligt ändrade sig och gav Einar Hansson rollen. Den var inte dennes filmdebut, som många recensenter påstod. Einar Hanssons första filmroll var som Idas fästman i den första inspelningen av Hemsöborna som Calle Barcklind regisserade 1919. Senare ordnade Stiller en roll åt honom i den tyska filmen Den glädjelösa gatan (1925), regisserad av G W Pabst, där även Greta Garbo hade en roll. Einar Hansson for sedan efter Stiller till Hollywood, spelade i en rad filmer där och omkom 1927 vid en våldsam bilolycka i Kalifornien.
Gunnar Hedes saga är inte bevarad i ursprungligt skick. Den av SFI restaurerade kopian utgör endast ca två tredjedelar av den ursprungliga filmen. Väsentliga avsnitt av den är svårt skadade eller ofullständiga.
Däremot är filmens manuskript bevarat, dels i original (i SFs arkiv), dels i obetydligt förkortat och sammandraget men i övrigt ordagrant skick i tryckt form i SFs programtidning Filmnyheter nr 8--15, 1923.
Recensenternas förmodan att Gunnar Hedes saga skulle få stor framgång utomlands motsvarades inte av verkligheten. Filmen visade sig betydligt mer svårsåld än Stillers närmast föregående filmer. Mot 46 länder för Herr Arnes pengar (1919), 45 för vardera Fiskebyn (1920/5) och Erotikon (1920/15) och 32 för vardera Johan (1921/7) och De landsflyktige (1921/18) visade sig endast 17 länder intresserade av att köpa Gunnar Hedes saga. Utom Danmark och Norge såldes den för visning i Finland, Estland, Lettland, Litauen, Storbritannien, Holland, Frankrike, Schweiz, Italien med kolonier och protektorat, Tyskland med Saar och Memel, Ryssland med Sibirien, Rumänien, Brasilien, USA och Canada. Några uppgifter om det ekonomiska resultatet är inte bevarade.
Källmaterial Svensk filmografi
Master och visningskopia (se Kommentar): SFI. Manuskript: scenario avtryckt i Filmnyheter, årg 4 (1923), nr 8--15. Textlistor på svenska och engelska. Miljölista. Filmens svenska originaltextkartonger är bevarade liksom filmens ursprungliga färgsättning. Program. Programblad. Danskt program, En Herre!gaards Saga. Affischer: en i normalformat, signerad Håkansson. Stillbilder: 1 set (jämte 26 inspelningsbilder). Kopia av censurkort 30.654. Alma Söderhjelm: Mina sju magra år. Stockholm 1932, s 109--111. Brev från Selma Lagerlöf till Stiller 25.5.1924. Handskriftsamlingen, Kungl Biblioteket, Stockholm. Informationsblad på svenska, engelska, franska och italienska. Ett flertal inspelnings- och premiärreportage. Dansk och engelsk recension. Artikel i samband med visning 1974. Recensioner 2.1.1923: AB / R L Arbetaren / osignerad DN / Marfa FDP / osignerad NDA / Jens Flik SocD / H // Nils, Horney StD / Masque StT / X X SvD / Quelqu'une GW