Doktor Glas (1942)

Pressreaktion Svensk filmografi
Filmen fick genomgående god kritik av Stockholms recensenter, som alla var positivt överraskade av det sätt, på vilket Hjalmar Söderbergs roman förvandlats till film. I DN skrev O R-t: "En svårare uppgift än att göra en film av Hjalmar Söderbergs 'Doktor Glas' kan man knappast tänka sig. Ämnet (-) är lockande. Där finns filmstoff. Men samtidigt är det så mycket i romanen som knappast går att filma: först och sist Hjalmar Söderbergs kräsna ordkonst. (-)
Scenariot har en väsentlig förtjänst: det har gått mycket varligt fram med boken. Författarna har haft respekt för diktaren. (-) Filmen har verkligen fått med överraskande mycket, inte bara av den yttre handlingen, utan också av allt det som sägs, både direkt och indirekt, i doktor Glas' dagboksanteckningar från den minnesrika sommaren. Man skulle bara önskat att det kunnat ske något smidigare. Som det nu är blir filmen mera fotograferad litteratur än upplevad verklighet. Man kan inte frånkänna den atmosfär, men denna atmosfär är långa stycken inte den luft som levande människor andas. I sin respekt för boken har scenariot ofta för slaviskt återgivit den Söderbergska dialogen, framför allt i vännerna Markels, Martin Bircks och Glas' krogsamtal. Det är för Söderbergsläsaren ett nöje att återuppliva bekantskapen med deras beska spiritualitet, men film är det inte. (-)
Doktor Glas har blivit olik de flesta svenska filmer man sett. Det ligger i dess natur. Man kan inte bedöma den efter den vanliga mallen, och även om det finns mycket i den, som man velat ha annorlunda, får man inte blunda för att den har förtjänster i så måtto att den, som sagt, i hög grad låter Hjalmar Söderberg själv få ordet."
Även Georg Svensson i BLM är mycket positiv till filmen, något som inte hänt så ofta ifråga om svensk film under dessa år: "Doktor Glas är ett av de mera lyckade exemplen på överflyttningen av ett litterärt verk till film. Det är ganska förvånande, ty man hade inte trott att den hjalmar söderbergska dikten skulle tåla vid en filmatisering. Märkligt nog har emellertid filmen om doktor Glas en omisskännligt söderbergsk ton och rytm, den har räddat över till celluloiden raljeriet och skepsisen på en botten av vemod och djup human medkänsla, den har också lyckats finna det rätta söderbergska tempot i berättelsen, det på en gång languissanta och spänstiga, detta oefterhärmligt diskreta, litet trötta sätt att föra handlingen fram till en dramatisk klimax. Rune Carlsten, vilken som teaterregissör ibland blir torr och mekanisk, har här eldats av en uppgift som legat hans hjärta nära; som författarens måg och vän har han gått till verket med yttersta pietet. (-) Doktor Glas är ju blott en bunt dagboksblad, några lösryckta episoder ur en flanörs och resonörs liv med en enda stor, farlig handling ibland dem. Carlsten har skickligt lyckats i att både få med alla väsentliga episoder i boken och att -- med en omkastning av ordningsföljden här och där -- ställa samman dem till en trots frånvaron av allt raffel ganska spännande filmhandling. (-) Vackrast, vackrare än något man ännu sett på svensk film, voro de avslutande bildföljderna från Skeppsholmen, där fru Gregorius' sorgklädda gestalt avtecknar sig mot sommarens grönska och den glittrande Strömmen. Det övergångsskede i svensk litteratur mellan symbolism och naturalism till vilket 'Doktor Glas' hör kunde inte ha illustrerats bättre än i denna filmens älskliga och meningsfulla slutvinjett."
Det sätt, på vilket regissören Rune Carlsten och fotografen Karl-Erik Alberts fångat Hjalmar Söderbergs stockholmska fin de siecle-stämning både kring människorna och i miljön, fick vackra lovord även av övriga recensenter. Filmson talar i AB om pietetsfullheten mot Hjalmar Söderberg och säger att filmen "mest blivit ett spirituellt konversationsstycke och ett stämningsmåleri i bild. (-) Denna spännande lek med tankar och människoliv som utmynnar i en trist men resignerad tomhet fängslar på film, inte bara genom de levande orden och det fina spelet utan också genom ett utsökt läckert foto. Karl Erik Alberts vemodigt stämningsmålande foto uttrycker också mycket som är Hjalmar Söderbergskt."
Lill kallar i SvD filmen för "exklusiv", och i SocD säger N E att "modern film i egentlig bemärkelse" är den knappast. Axon skriver i NDA: "Pietetsfullare och med mer varsamma händer har en överflyttning till filmduken av den söderbergska romanen inte kunnat ske."
Georg Rydeberg i titelrollen fick också genomgående beröm, ibland dock inte helt oreserverat. Men Georg Svensson skrev i BLM: "Filmens största överraskning är (-) Georg Rydebergs spel i huvudrollen. Visst är denne skådespelare begåvad, men jag skulle aldrig ha gissat att han kunde förmå krypa in i skinnet på en sådan figur som doktor Glas. Men det som man befarat, poserandet och koketteriet som ibland vidlåder Rydebergs spel, lyste med sin frånvaro. Jag är böjd för att beteckna denna prestation som en av de känsligaste och mest intensivt föngslande som någon manlig skådespelare någonsin utfört i svensk film."
Filmson skrev i AB: "Med sin monotona stämma och återhållna lidelse är (-) Georg Rydeberg en god talesman för dr Glas, en stoiker med spleen."
Om hans motspelerska i filmens kvinnliga huvudroll skrev Larz i StT: "Man hade svårt att tänka sig någon bättre framställarinna av fru Gregorius än Irma Christenson. Hennes oändligt levande ansikte, hennes förfinade replikkonst, allt i apparition och spel gör skådespelerskan idealisk i rollen. Det är ett av de finast etsade kvinnoporträtten i svensk film."
Lill tillade i SvD: "För Irma Christenson är detta ett absolut genombrott på film."
Filmens regissör Rune Carlsten spelade själv pastor Gregorius. Om hans rollgestaltning skrev O R-t i DN: "Det är en bister studie. Där finns 'det feta, grådaskiga ansiktet' och 'den outgrundligt gemena blicken bakom glasögonen', som man minns från romanen."
Georg Svensson tyckte i BLM: "Att Carlsten skulle ta pastor Gregorius på kornet var mindre överraskande, det är en roll som naturligt inordnar sig i hans galleri av halvpatologiska skräckfarbröder."
Kommentar Svensk filmografi
Författaren Hjalmar Söderberg (1869--1941) arbetade i fyra år på sin roman "Doktor Glas". Han började skriva den 1901, och 1905 kom romanen ut. Den väckte genast stor uppståndelse för att inte säga indignation inom vida religiösa och "samhällsbevarande" kretsar. Dess utomordentliga litterära förtjänster, som i så stor utsträckning väl tillvaratagits i filmen Doktor Glas, kom t o m alltför ofta i skuggan för romanens centrala problem: var mordet på Gregorius ett "barmhärtighetsmord" och får man mörda utan att bli straffad? Samtiden insåg inte eller ville inte inse att berättelsen om doktor Glas, denne drömmare och ensling eller "stoiker med spleen", som en ovan citerad recensent kallade honom, är en djupt moralisk historia, som skall bedömas utifrån andra utgångspunkter än de snävt religiösa.
Romanen spelar i de centrala delarna av sekelskiftets Stockholm, den gången en småstad, där man sorglöst flanerade och sedan möttes vid vattenbutiken i Kungsträdgården. Då man vid inspelningen av filmen ansåg det uteslutet att kunna helt återskapa den tidens miljöer, valde man att försöka ge en allmänt tidlös stämning av sekelskifte och förkrigsår och därvid så vitt möjligt undvika en tidmässig precisering. Detta gällde både interiörer och utomhusmiljöer, kläder och rekvisita. För de exteriörtagningar, som var nödvändiga i Stockholm, tvingades man stänga av större områden i samband med inspelning i Kungs!trädgården, där vattenbutiken rekonstruerats på sin ursprungliga plats, på olika gator samt på Skepps- och Kastellholmarna, där filmens viktiga slutscener spelades in. Inspelningen ägde rum i juli och augusti 1942.
Det påstods i samband med filmens premiär att censuren skulle varit tveksam till ett godkännande av den. Det finns inget konkret belägg för detta. Sannolikt var det bara ett rykte, utsläppt av produktionsbolagets reklamavdelning.
Däremot gav filmen efter sin premiär upphov till en tidvis häftig debatt i pressen, där exakt samma argumentering återkom som en gång dominerat debatten, när romanen 1905 publicerades. Upprörda insändare och debattörer kom till tals under rubriken "Förvillar Doktor Glas rättsbegreppen?" och man påpekade att i filmen går inte bara mördaren fri (liksom i romanen), han får t o m något av en gloria kring sig!
Filmen visades 1943 i Danmark och Norge, i bägge länderna under sin svenska titel. I Finland blev den under titeln Lääkärin kiusaus/En läkares frestelse censurförbjuden den 5.10.1943, men vid förnyad granskning och nu under sin ursprungliga titel (av distributören nedklippt med 250 meter) tillåten 1945 och 1946 tillåten i oklippt skick, dock barnförbjuden.
Hjalmar Söderbergs roman har senare filmats en gång till: Dr. Glas, produktion Laterna Film, Köpenhamn, 1968 (se 1969/3). Manuskriptet hade skrivits av David Hughes och Mai Zetterling var regissör. Titelrollen spelades av Per Oscarsson, Helga av Lone Hertz och Gregorius av Ulf Palme. Dansk premiär 12.6.1968, svensk premiär 13.2.1969.
Källmaterial Svensk filmografi
Master: SFI. Manuskript: scenario (regi- och scriptaexemplar), daterat 5 juni 1942, 161 s. Miljölista och anteckningar från inspelningen. Dessutom en tidigare synopsis, 41 s, och scenariot i en tidigare version, 122 s. Inga författarnamn angivna på resp manus. Separata dialoglistor på engelska, 24 s och tyska, 23 s. Prodnr 429. Svenskt och danskt reklamtryck. Danskt program, Doktor Glas. Affischer: en i normalformat, en större, en mindre. Stillbilder: 1 set . Ett album med ca 160 bilder. Kopia av censurkort 65.115. Kopia av Musikförteckning från STIM. Kringreportage. Notiser. Annonser. Inspelningsreportage. Insändare. Debattartiklar. Svenska landsortsrecensioner. Danskt och norskt kringreportage. Danska recensioner. Samtligt material till övervägande del samlade i två klippböcker. Recensioner: 1.12.1942: AB / Filmson Arbetaren / -m AT / S, Almqvist DN / O R-t Ny Dag / Tege NDA / Axon SocD / N E StT / Larz SvD / Lill BLM/10/1942 / Georg, Svensson GW