Blåjackor (1945)

Pressreaktion Svensk filmografi
DN (Bang): ".-.-.-här kan förnöjt antecknas att Sverige äntligen fått en egen operettfilm och kan klara sig många glada veckor utan importerade virvelben i balettstassen och importerad komik i skämtscenerna. Det hela går efter klassiskt mönster och svävar som sig bör tre trappsteg ovanför verkligheten, med en kryssare som stävar i väg på havsromantiska vägar till ett operett-Casablanca, med ett flickinternat där Wally- och Chinadansöser svävar över balgolv och gröna parkängar till stort men för undervisningen och en handfull sjömanshjärtan, med ett helromantiskt, ett dårromantiskt och ett gammalromantiskt par och trippelbröllop på slutet. Allting ligger inte på högsta plan, en del är för enkelt, och en del för långt, framför allt de något röriga massbaletterna, där producenten lidit av den vanliga svenska olusten mot att klippa bort en enda meter av något som kostat så stora slantar. Men humöret pendlar målmedvetet från älskvärt skämtlynne till rena spralligheten. Rolf Husbergs hand med stoffet har varit lätt, och musiken och Nils Poppe trollar till sist bort varje kritiskt sinne."
StT (Robin Hood): "Om inte annat så öppnar Blåjackor ens ögon på vidaste gavel för vilken lysande artist Nils Poppe är. Även i film. Kanske just i film. Så länge han bara var sprattelgubbe kunde han bli pigg färgklick i biroller, mera skulle ha blivit för mycket. Man tröttnar på sprattel, hur bra det än är. Men i Blåjackor möter man en nerlugnad Poppe, sprattelmarionetten har mognat till levande människa och man häpnar vilken personlig, vänlig charm den lille karlen har. (-)
Ty visst är Poppe den lysande centralpunkten. Men Blåjackor är trevlig också för övrigt. Ämnet är menlöst som i de flesta operetter, med de underbaraste sammanträffanden och de mest osannolika händelser. Men stilen hålls. Det är inte menlösare än i Fred Astaires tidiga filmer, och stämningen är ungefär densamma. Sång, dans, clownerier, fåniga texter, enstaka roliga repliker, älskvärt nojs. (-)
Annalisa Ericson assisterar, också hon blir allt fullkomligare i sin art. Annars skymtar många bra krafter i små glimtuppgifter (Hollywoodtag, mr S. A. G. Swenson) -- Elof Ahrle, John Botvid, Arne Lindblad, utan att dock träffa rätt i prick. Vi saknar vanan att skriva, spela och framför allt regissera sådan prickskjutning. Om debutanten Cécile Ossbahr är svårt att yttra sig. Man måste se mer. Hon hade lyckade ögonblick, men även översötade och tillgjorda."
SvD (Lill): "Vad man rent principiellt ville säga är (-) att svenska filmproducenter ännu inte lärt sig ett dugg av utlänningar om konsten att göra just o p e r e t t. De har ingen aning om att denna art av underhållning till hela sin natur är artificiell och måste framföras som en lek, en fantasi, en stilisering. Att upptågen måste ske mot en overklig och flytande bakgrund av färg och form alldeles vid sidan av det realistiska, om det ska bli någon stil på det hela. Inte går det att filma operettmässiga dansscener mot en högst ordinär svensk sommargrönska eller i en fantasilös, kompakt och stel uppbyggnad av vanlig hall- eller vestibulkaraktär! Inte heller ombord på och omkring en stabil och hederlig pansarkryssare. Leken går alldeles förlorad vid den realistiska kontakten. Det som kunde vara ystert skämt i lämplig och fantasifull, artificiell inramning blir jubelidiotiskt i denna kalla verklighetsbelysning.
När detta är sagt, återstår bara att intyga att regissören Rolf Husberg fått ganska god fart på karusellen, att balettmästare Gaubier gjort flera schwungfulla och flotta dansscener -- som med elegantare belysning och kamerateknik kunnat bli mycket bättre -- samt att Nils Poppes oförbrännerliga dårhumör firar oavbrutna triumfer och räddar hela filmen. Vilka smaklösheter han än har att säga och företa sig, så gör han det med sin egen touche av artistiskt clowneri och en uppsyn så obetalbart komisk och barnsligt renhjärtad att man måste ge sig."
Kommentar Svensk filmografi
Filmens manuskript baserades på operetten "Blåjackor" av Louis Lajtai (1900--1966), som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm den 20.2.1942.
Inspelningen av Blåjackor påbörjades 18.6.1945 och avslutades 22.8.1945.
Ett avsnitt ur filmen ingår i kavalkadfilmen Kronans glada gossar (1952/1).
I oktober 1948 framställdes tre kortfilmer med avsnitt ur Blåjackor. Det var Sjömän på vift (565 m), Greppet direkt (285 m) och Åh, vilken sjöman (540 m).
En nyinspelning gjordes 1964 i form av en svensk-jugoslavisk-dansk samproduktion med titeln Blåjackor/Momci u plavom/Dirch og blåjakkerne (1964/12) i regi av Arne Mattsson.
Källmaterial Svensk filmografi
Master och visningskopia: SFI. Manuskript: scenario, 162 s. Dialoglistor på svenska och engelska. Prodnr 6/45. Program. Reklamblad. Danska program, Marinens Drenge. Norskt program, Blåjackor. Tyskt program, Blaue Jacken. Affischer: fem i normalformat, två mindre. En dansk och en tysk i normalformat. Stillbilder: 1 set. Ett album med ca 260 bilder. Kopia av censurkort 69.170. Kopia av Musikrapport från STIM. Inspelningsreportage och notiser. En klippbok. Landsortsrecensioner. Utländska recensioner. Material i samband med TV-visning. Recensioner 24.10.1945: AB / Filmson Arbetaren / -hn AT / S, Almqvist DN / Bang Expr / Mikael, Katz MT / Carlo, Keil-Möller Ny Dag / T H-n StT / Robin Hood SvD / Lill CN