I dödens väntrum (1946)

Pressreaktion Svensk filmografi
De flesta kritiker erkände ambitionen bakom I dödens väntrum men få tyckte att det blivit någon riktigt bra film. Man får en känsla av att vissa kritiker tyckte ganska illa om filmen, men att de kände som Pavane i BLM: "Det är synd att det skall ligga så pass mycket ambition bakom I dödens väntrum -- man kan inte riktigt tillåta sig att tycka så illa om den, som man skulle vilja."
De flesta frågade sig vad Hasse Ekman åsyftat med filmen. Robin Hood i StT: "I dödens väntrum talas om väsentliga ting på ett nästan oväsentligt, ibland nästan likgiltigt sätt.
(-) När man sett filmen frågar man sig: vad har Hasse Ekman egentligen velat? Ge ett reportage av sanatorielivet, opponera mot läkarnas opsykologiska sätt att behandla de sjuka? Eller skildra en kärlekshistoria?
Som reportage är I dödens väntrum rätt futtig. Den italienska miljön utnyttjas sparsamt, likaså de olika patienttyperna, deras liggverandor och diskussioner.
(-) Kärlekshistorien åter, de bröstsjukas psykologi, har Hasse Ekman inte varit vuxen. Järrel har en utmärkt mask (kan man vara så alkoholiserad på ett förstklassigt lungsanatorium?) (-).
(-) Man kan inte skaka av sig intrycket att detta ämne knappast passar för film och att regissören Hasse Ekman behandlat det utan inre inspiration."
Lill i SvD förvånade sig liksom andra kritiker över miljöskildringen i filmen: "Det händer inte bara att man förvånar sig t ex över den absoluta frånvaron av så nödvändiga personager som sjukhusbiträden i sanatoriet, över att musiksalongen förlagts i omedelbar närhet till undersökningsrummen och användes mitt under läkarnas arbetstid och över att det vardagliga ingrepp som kallas att lägga gas här beskrives som 'operation'."
Av skådespelarna får Viveca Lindfors och Hasse Ekman med vissa reservationer beröm för sina insatser. Några kritiker hade invändningar mot Viveca Lindfors spelande döende: "(-) Att det för patienterna gäller liv och död förstår man ju, men det känns inte, allra minst när man får se Viveca Lindfors ligga döende och tigga högre makter om att få leva. Hon är underbart vacker. Men hon ser ut som hälsan själv" (Nils Beyer i MT).
Kommentar Svensk filmografi
Sven Stolpes roman "I dödens väntrum" utkom 1930.
Sven Stolpe hävdade på ett relativt sent stadium av filmens tillblivelse att det från början varit meningen att han inte bara skulle medverkat med en i synopsisform utförd bearbetning för film av romanen utan att han även skulle skriva det slutliga scenariot. Detta kom emellertid aldrig till stånd under medverkan av honom och när han senare tog del av Hasse Ekmans och Walter Ljungquists scenario, protesterade han offentligt då han ansåg att man ändrat för mycket av det för honom väsentliga i hans bok. Detta gav upphov till en s k "affär" mellan författare och producent, som så ofta vidhängt svensk film. I AT (13.1.1946) finns en sammanfattning av de skäl som gjorde att Sven Stolpe drog sig ur inspelningen: "1) Därför att Ekman och Ljungquist lagt in en kärleksdialog om 'alptoppar i solsken' etc. som är 'pekoralistisk'. 2) Därför att samma herrar lagt in en lika tokig dialog om 'doktorer som spelar pingpong'. 3) Därför att den brutala dödsscenen icke är gjord av honom. 4) Därför att filmen bara tar med första hälften av boken och ingenting säger om Gisèle (Vellamos kontrastfigur), hjältens fördjupning, den religiösa upplevelsen etc."
Filmens producent, Lorens Marmstedt, konstaterar dock i samma artikel: "Att Stolpe nu 'stryker sitt namn som scenarioförfattare' är löst prat, då han aldrig angivits vara någon scenarioförfattare, ännu mindre författat något scenario till denna film. 'Men', slutar herr Marmstedt, 'i övrigt är jag mycket god vän med Sven Stolpe och befinner hans faibless för att väcka all uppståndelse han förmår kring sina litterära bedrifter vara en högst förtjusande och avundsvärd egenskap."'
Ett avsnitt ur filmen ingick i Fram för lilla Terra -- intern jubileumsfilm för Terrafilm (1938--1948), ej offentligt visad. Avsnitt ur filmen ingick även i Dårskapens hus, en kavalkadfilm med avsnitt ur 17 Hasse Ekman-filmer från 40-talet. Filmen, som producerades av Terrafilm i regi av Hasse Ekman själv, fick premiär 22.2.1951.
Exteriörscenerna i I dödens väntrum spelades in i Schweiz under första hälften av september 1945, medan interiörerna inspelades (i Sverige) under tiden 8.10. till 23.11.1945. Efter att ha avslutat I dödens väntrum avreste Viveca Lindfors till Hollywood där hon skrivit kontrakt med Warner Bros. Hon återvände till Sverige våren 1949 för titelrollen i Singoalla (1949/30).
Källmaterial Svensk filmografi
Originalnegativ: SFI. Manuskript: synopsis i tre versioner. Scenario i två exemplar (regi och scripta ex). Prodnr 107. Program. Norskt program, I dødens venteværelse. Affischer: en i normalformat, en mindre. Stillbilder: 1 set. Kopia av censurkort 69.700. Kopia av Musikförteckning från STIM. Kringreportage. En stockholmsrecension och två landsortsrecensioner. En utländsk recension (Variety). Recensioner 12.2.1946: AB / Filmson Arbetaren / Dag AT / S, Almqvist DN / Bang Expr / M, Katz MT / Nils, Beyer Ny Dag / T H-n StT / Robin Hood SvD / Lill BLM/3/1946 / Pavane SG