Sköna Helena (1951)

Pressreaktion Svensk filmografi
Anders Sandrew satsade ett aktningsvärt kapital för att få chansen att placera operettpublikens idol Max Hansen i sin filmateljé. Offenbachs "Sköna Helena" med gästspelande Hansen som kung Menelaus hade på Operan i Stockholm blivit en stor succé men det politiska filmspex manusparet Edgren-Waldekranz gjort på operetten mottogs -- med ett undantag -- onådigt av stockholmstidningarnas recensenter. Det klagades på stillöshet, brist på inspiration och leklynne och en alltför hård uppknytning till öst-västliga motsättningar.
Att huvudrollsinnehavaren räddade underhållningsvärdet var en spridd åsikt -- "inte utan fasa tänker man på vad detta enkla spex skulle ha kunnat bli utan Max Hansen", skrev bl a signaturen Filmson i AB -- men även Elisaveta fick lovord för en väl demonstrerad, mycket allsidig begåvning. "Hennes Lesbia har verkligen liv, är ett älskvärt och vänligt stycke människa i en operettvärld där flertalet figurer är betänkligt konstgjorda", tyckte DNs kritiker.
Gunnar Oldin i Arbetaren ansåg att "Sandrews mångomtisslade Sköna Helena blivit en blandning av Offenbach och Kravtjenko [rysk avhoppare i USA 1944! och Eva Dahlbeck har den otrevliga uppgiften att i sig förena Ninotchka och Mans kvinna". "Det är f ö", skrev kritikern, "en av dessa fåtaliga filmer med för många gags, anakronismer och infall -- de sliter den röda tråden i stycken och förvandlar helheten till ett lappverk (om också gjord av roliga lappar)".
I DN tog Carl Björkman till hårda ord och kallade verket "en filmoperett med klumpfot": "Tung och oinspirerad lockar den inte till några leenden, knappast till några skratt -- ett och annat gapflabb var vad man hörde från salongen". Efter att ha beskrivit Max Hansen och Elisaveta som filmens tillgångar sammanfattade kritikern: "Över huvud taget är det just spontanitet som saknas i filmen, den är inte lätt, bekymmerslös och glad. Den är en tung fregatt som ideligen ligger i stiltje för slaka segel. Och operettens ljusa sensualism efterlyser man förgäves. Det verkar som om regin intresserat sig långt mer för de fula gubbarna än för de vackra flickorna."
En häftig politisk och estetisk avbasning utförde den kommunistiske riksdagsmannen och chefredaktören i Ny Dag Gustav Johansson (1895-1971): "Nu har t o m gamle Offenbach mobiliserats i Amerikas kalla krig mot fredsrörelsen, vilket ska förbereda det varma kriget mot Sovjetunionen. Det blågula av Max Hansen regerade Arkadien hotas av det farliga östliga Troja, där man tilltalar varann kamrat, där kedjans slavar piskas att sjunga fredssånger som förberedelse till lömska överfall, där gud och kärleken är förbjudna och där man bestrider den lycka och frihet som i väster skapats av marshalldollar." Om styckets publika förtjänster skrev Hjorvard att det verkade amatörteater och han slutade med att dra "en barmhärtighetens slöja över de medverkande i den amerikanska femte kolonnens klumpfotstramp i Offenbachs fjärilslätta operett".
I huvudsak positiv och generös i sina omdömen var filmens enda kvinnliga recensent, signaturen Lill i SvD. Hon menade att Edgren-Waldekranz -- den senare "bärare av det akademiska spexlynnets traditioner" -- "blandat till en alldeles ny operetthandling i den politiska satirens form": "Där finns gott om muntra uppslag, ibland kvicka och frivola, ibland enbart frivola, någon gång litet enkla -- och det slog förstås mest hörbart an vid premiären. Allt serverades i en för våra förhållanden elegant och påkostad ram, där uppfinningsrikedomen dock får ersätta överdådet och de små poängerna den obefintliga massverkan. Men det är verkligen ganska fiffigt gjort och filmen flyter utan skarvar, utan att besväras av den dekorativa apparaten, sångnumren faller osökt och behändigt in i dialogen." Lill var även intagen av Eva Dahlbeck som "grann, statuarisk och vällustig" slösade "sitt starka temperament på den trojanska skönhetsdrottningen, en avlägsen släkting till Ninotchka i denna upplaga".
Kommentar Svensk filmografi
Musikanten och komponisten Jacques Offenbach (1819-1880) föddes i Köln men utbildade sig i Paris, där han fick sitt genombrott som operettmakare. Han skrev ett stort antal verk, varav åtskilliga för sin egen Paristeater. "Orfeus i underjorden" (1860), "Sköna Helena" (premiär på Théâtre des Variétés i Paris 17.12.1864) och "Frihetsbröderna" (1869) har blivit hans mest kända och spelade. Operan "Hoffmans äventyr" (1881) tillhör likaledes den internationella repertoaren och har filmats.
Originalversionen av "Sköna Helena" ansluter sig i huvusak till antik mytologi, vilket innebär att en förklädd Paris i slutscenen enleverar Helena och grekerna inleder Trojanska kriget i syfte att återföra henne. Någon Läspia för kung Menelaus att trösta sig med och sätta på tronen finns inte i operetten.
Manusförfattarna Gustaf Edgren och Rune Waldekranz tillverkade ett spex på det kalla kriget. Arkadiens aningslösa idyll liknade den svenska och landet Lyrien måste hos publikens flertal väckt tankar på de baltiska staterna.
Galärerna, som förde "kamrat" Helena över havet till Menelaus' hov, var svenska frisksportare. De hade i samband med en sportutställning byggt ett vikinga!skepp - "Ormen Friske" - och avsåg att därmed segla till Paris. Skeppet var dock ej sjövärdigt och förliste med besättningen under en storm på Nordsjön efter inspelningen.
Komiska och crazyliknande effekter åstadkoms i filmen bl.a. med hjälp av anakronismer. Läspia var chef för ett modehus och spelade bordtennis i Fröjdernas Hus, där Sigge Fürst agerade överhovmästare i vit frack. Det talades om amerikanska cigaretter och galärerna sjöng Volgasången. Denna behandling av Offenbach togs illa upp av bl a signaturen G J H i Göteborgs-Posten (22.1.1952), som ansåg att upphovsmannen hamnat i rövarhänder och avslutade sin kommentar med ett känt citat: "Om denna pjäs över huvud taget skall anmälas borde det vara för polisen."
Inspelningen av Sköna Helena startade i mitten av maj 1950 och avslutades under första hälften av juli. En arkadisk hamn byggdes runt bryggan vid Stensunds frisksportargård (Trosatrakten); övriga uppställningar snickrades ihop i och utanför Sandrews ateljéer på Gärdet i Stockholm.
För filmprojektets tillkomst måste den populäre danske sångaren och skådespelaren Max Hansen (1897-1961) i hög grad göras ansvarig. Hans gästspel som Menelaus i Kungl. Operans uppsättning av operetten (premiär 28.4.1944) drog fulla hus. Stycket gavs enligt SvD (21.5.1950) 165 gånger. Sköna Helena spelades på Operan av Hjördis Schymberg och Paris av Einar Beyron. Staffan Tjerneld hade gjort pjäsbearbetningen och Harald Garmland ritat dekorer och kostymer.
I Sandrews operettspex framträdde Max Hansen för sista gången i svensk film. Även den svenske filmpionjären Gustaf Edgren (1895-1954), som inlett sin regissörsbana 1922 och iscensatt några av svensk films mest publikkära verk, bland vilka den operettliknande Ryska snuvan (1937/4) avslöjade hans dragning till uppsluppen politisk satir, utförde här sin sista regiuppgift.
Filmen hade annandagspremiär 1951 på ett dussintal orter i landet, förutom Stockholm bl a Eskilstuna (Royal), Falun (City), Kalmar (Centrum), Linköping (Royal), Nyköping (Grand), Nässjö (Saga), Strängnäs (Royal), Trelleborg (Grand), Östersund (Saga).
Källmaterial Svensk filmografi
Master och visningskopia: SFI. Program och annonser. Danskt program, Den skønne Helene på eventyr. Prodnr 165. Affischer: en i normalformat, en mindre. Kopia av censurkort 78.798. Kopia av Musikförteckning från STIM. Inspelningsnotiser och ateljérapporter. Notiser om Max Hansen. Ett tjugotal landsortsrecensioner. Några danska och norska recensioner. Recensioner 27.12.1951: AB / Filmson Arbetaren / Gunnar, Oldin AT / Berton DN / C B-n Expr / Staffan, Tjerneld MT / Å-r Ny Dag / Hjorvard StT / Robin Hood SvD / Lill NHG