Jazzgossen (1958)

Pressreaktion Svensk filmografi
Stockholms-kritikerna visade en ovanligt samstämd uppfattning om Jazzgossen. Filmens röda tråd, berättelsen om revykungen Teddy Anker, ansågs svag. Behållningen gav i stället ett antal revynummer och, framför allt, den autentiska journalfilmskavalkad som lagts in som en film i filmen.
StT (Robin Hood): "Är Jazzgossen en bra film? Den är ojämn. Efter en utmärkt upptakt segar den sig i mitten för att ta upp sig mot slutet. Spelscenerna och deras dialog är det svagaste, fast man bör märka att Ekman tydligen ansträngt sig att göra dem ungefär som spelscenerna var i den tidens svenska filmer, Ryska snuvan och andra. Men kommer någon att bedöma Jazzgossen som en vanlig film? Det är 'numren' man observerar och jublar åt.
Ernst Rolf, Karl Gerhard, jazzgossarna, den blå krinolinen, där Elsa Marianne von Rosen och Björn Holmgren dansar. Dessa välkända nummer, som får tidsatmosfär genom de filmklipp de är inbäddade i: Fairbanks och Mary Pickford på utflykt med Ivar Kreuger, Harry Persson i boxningslandskamp, kung Gustaf spelande tennis, Gösta Ekman . . .
Vi äldre roas kungligt och smått sentimentalt av återseendet med allt det vi minns så väl. Och för de unga kan det ha sin tjusning att med egna ögon se hur det där legendariska glada 20-talet 'tedde sig i verkligheten'."
Ny Dag (Hjorvard): "Hasse Ekman har länge förebådat kavalkadfilmen om det glada 20-talet med Rolf-epoken och Karl Gerhard-revyerna i centrum, men också den hektiska uppblomstringen efter första världskrigets gastkramning och den hejdlösa optimismen, som släcktes i de kommande krascherna. Är det kanske för att man var ung på den tiden och inblandad i textskrivarskrået som man än i dag tycker, för att travestera Tegnér, att det stod ett skimmer över Ernst Rolfs dagar. Skulle Hasse Ekman kunna återge skim!ret och yverborenheten, så att det blev levande för en generation med andra erfarenheter och nya idoler.
Storyn som inramar kavalkaden var tafatt, konstruerad och lös i fogarna, men det är ju nästan alla kavalkadramar. Hasse Ekman hade som den unge jazzgossemiljonären övertagit både Ernst Rolfs ekonomiska lättsinne, alla hans företag och optimismen under Kreugers storhetstid för att följdriktigt drabbas av kraschen. Som hans balettflickefru från Klara Folkets hus lanserades Maj-Britt Nilsson i en genre som icke är hennes, vilket har sina risker, även om hon var bra i spelscenerna. Sigge Fürst spelade Ernst Rolf. Han har ingenting av förebildens personliga utstrålning, bredd och storvulna tag, men han kan som ingen annan härma Ernst Rolfs speciella sätt att slå in en schlager.
Karl Gerhard spelade med bravur sig själv från jazzgossen till krigsårens antinazistiska stridssånger. Bengt Ekerot gav måttfullt den radikala Klara-skalden som stupade i Spanien och Elof fick oss nästan att tro på förvandlingen från korvgubbe till biträdande nöjesdirektör, som hoppar av till ett ölkafé före kraschen.
Filmen kommer att leva och leva länge på de bästa, kavalkadnumren. Vi nämner insceneringen av Rolfs Lyckolandet på Oscars, den första ljudfilmen och speciellt 20-talsjournalen med Gunnar Skoglunds spea!kertexter och några fyndiga och minnesvärda glimtar i svepet från Hitler-tiden och beredskapstiden."
Expr (Staffan Tjerneld): "Man kan ha ganska roligt på Hasse Ekmans 20-talsfilm om man inte betraktar den som en vanlig, sammanhängande spelfilm. Den sönderfaller nämligen i många olika delar. Där den inte bara sönderfaller.
Detta har man nöje av:
En ypperlig inlagd kortfilm om 20-talet, som innehåller mer atmosfär än alla de dyrbara uppbyggningarna tillsammans.
Rolfrevyernas granna finaler och Sigge Fürsts styva Rolfporträtt.
De lustiga kläderna och den suggestiva scenen med meddelandet om Kreugers död.
Mindre road är man av:
Huvudfiguren, en uppdiktad och helt osvensk impressario.
Spelscenerna mellan Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson, som är sega och utan nerv.
Och detta vill man helst slippa: Det avslutande partiet som för filmen fram till andra världskriget. Och slutet med sin vissna beredskapsstämning är direkt hemskt.
Överhuvud taget borde Ekman ha varit a n t i n g e n författare, regissör eller huvudrollsinnehavare. Nu präglar han filmen in i minsta detalj, vilket är riskabelt, eftersom man har en känsla av att han i själva verket vet bra litet om 20-talet. Det är en mycket smal sektor av denna intressanta epok han kan belysa."
Kommentar Svensk filmografi
Inspelningen av Jazzgossen påbörjades 16.1.1958 och avslutades 14.3.1958. Jazzgossen var enligt pressen en dyr film att spela in. En kostnad på mellan sjuhundratusen och en miljon nämndes. Någon större kommersiell framgång blev den ej.
Melodin "Den ökända hästen från Troja" har sin egen historia. Som kompositör anges Kai Stighammar som var den pseudonym Karl Gerhard använde när han komponerade.
Melodin är rysk, komponerad i början av 1930-talet av Isaak Osipovitj Dunajevskij (1900-1955), som när det gäller filmmusik kan kallas Sovjets Jules Sylvain. Titeln är i original "Marsj vesiolych rebjat" eller "Glada grabbars marsch".
Melodin utgjorde 1934 ledmotivet i den sovjetiska filmen Vesjolye rebjata som kan översättas med "De glada grabbarna" eller "De glada männen". Den regisserades av Grigorij Aleksandrov (1903-1983) - Dunajevski svarade för musiken till de flesta av Aleksandrovs gamla klassiska filmer.
På underliga vägar hamnade melodin i Paris där den sjöngs in på skiva av en exilryss och noterna gavs ut av ett franskt förlag, som sedan hävdade att de innehade de internationella rättigheterna. Detta var möjligt eftersom VAAP (sovjetiska STIM) stod utanför alla internationella avtal.
Det franska förlaget förbjöd att melodin (originalet) användes till Karl Gerhards text. Dessutom är det bara refrängen som från början var byggd på Dunajevskis musik, versen komponerades av Lille Bror Söderlundh.
När melodin skulle med i Jazzgossen lät Karl Gerhard SF få veta att det kanske kunde bli trassel med det franska förlaget. SF försökte då köpa rätten av det franska förlaget, som emellertid sade nej till alla anbud. Det slutade med att Karl Gerhard samma morgon som scenen skulle tas, satte sig ned och komponerade en egen version - den brukar kallas moll-versionen - och det är den som förekommer i filmen. Dessutom lär det från början ha funnits åtskilligt mera av hästen med i filmen, än det var vid premiären, men filmen var då så lång att Hasse Ekman tvingades klippa bort stora delar.
Bland det som samtidigt klipptes bort var Gunnar Björnstrands roll i filmen - han var nämligen från början med som Adolf Hitler, men i den rollen fick publiken aldrig se honom.
Källmaterial Svensk filmografi
Visningskopia: SFI. Manuskript: scenario i tre ex. Prodnr L-119. Program. Reklamblad. Danskt programblad, Tyvernes glade dage. Affischer: en i normalformat, en mindre. Stillbilder: 1 set. Album med 137 bilder (1 färg). Kopia av censurkort 92.194. Kopia av Musikförteckning från STIM. Inspelningsreportage. Notis. Artiklar, notiser, insändare och pressreleaser om TV-visning (TV1 10.12.1971 och 29.9.1983). Stockholms- och landsortsrecensioner. Recensioner 7.10.1958: AB / Filmson DN / C B-n Expr / Staffan, Tjerneld MT / Nils, Beyer Ny Dag / Hjorvard StT / Robin Hood SvD / Lill Arbetaren 42/1958 / !osignerad BHg