Mottagandet var överlag rätt negativt, med ett stort undantag, Björn Norström i StT, vars omdöme både i fråga om helhet och detaljer rätt avgörande skilde sig från de andra recensenterna: "Gamlin demonstrerar en betydande och löftesrik filmkänsla. Många avsnitt är filmatiskt bländande och bländande vackra: bl.a. en lång rad scener från Ringmars kontor och - kanske framför allt - en suggestiv bridgesekvens, där kameran smyger sig tyst förbi de spelande, Antonioni-döda människorna och där sparsamma ljudeffekter musikaliskt accentuerar scenen. Bridgekvällen slutar med en vild röjning, där Gamlin lyckats binda ihop förstörelsemomenten till en absurd, böljande dans.
Gamlin har dessutom lyckats med bravaden att ge en rad kända skådespelare nya ansikten, nya beteenden: Jarl Kulle är kattlen och suveränt avspänd, Gunnel Lindblom (som hustrun) är befriad från Ingmar Bergmantyngden och Catrin Westerlund gör en älskarinneroll med värme och vacker nyansering. Björn Gustafsson gör ett roligt inhopp som stavhoppare; hans rollfigur personifierar idrottsidiotin med en vidunderlig och nödvändig häftighet.
Är du inte riktigt klok? är visserligen ingen till alla delar helt lyckad film, men ändå den bästa svenska filmkomedi som gjorts på länge: den är vacker, den är rolig och den vill någonting."
Ett exempel på de omdömen som dominerade kritiken var Mauritz Edström i DN, som inledningsvis konstaterade att filmen "minst av allt ställer till med någon revolution i den svenska filmkomedins klichéförråd". Han ansåg också att filmen var resultatet av en stil- eller personlighetsblandning:
"Kanske beror det medelmåttiga resultatet på att Yngve Gamlin i detta sammanhang inte varit lika suveränt regerande som när han var filmamatör, eller hur man nu skall beteckna hans kortfilmer. Erik Westerberg har kläckt en idé, Lars Forssell har levererat manus och några visor och Gamlin har styrt ut det med hela sitt handlag med rekvisita. Alla tycks ha haft var sin tanke med filmen och ingen har vunnit. Så fort Gamlin rör vid tingen fungerar hans trollspö, och roligast har man därför åt det himmelrike av kitsch som han plockat ihop och fotograferat. Att han kan hantverket råder knappast något tvivel om - man måste till och med förundra sig över hur ofta han lyckas hålla tillbaka Kulles tendenser till överspel på film."
Lills slutreplik i SvD visade en viss villrådighet inför hela filmen: "Allt tillsammantaget är det en mastig filmunderhållning, om vars publika framgång jag inte vågar spå någonting alls. Det kan likaväl bli succé som fiasko."

Mottagandet av filmen vållade sommaren 1964 en debatt om filmkritiken. Den fråga som ställdes först var Göran O. Erikssons i en artikel i StT den 26.7.1964, nämligen: "Är det möjligt att vi har en filmkritik som är så isolerad från resten av kulturlivet att den inte tycker att generationens främste lyriker är värd att lyssna till, bara därför att han tar till orda i en fars utan större filmatiskt intresse? Säger han samma saker i en diktsamling avhandlas det decimetervis i kulturspalterna - till övermått kanske, det erkänner jag gärna, men man vänder honom åtminstone inte ryggen för att tala om futiliteter. Jag trodde att filmens gamla isolering höll på att brytas, att vi äntligen hade kommit fram till det tillstånd där det gick att föra ett samtal mellan konstarterna. Delvis har det väl också skett, i och med den nya kontakten mellan kritiken, författarna och producenterna. Men tydligen har denna kontakt mest varit estetiskt betingad, grundad framför allt i författarnas entusiasm över ett nytt och utvecklingsbart medium; den diskussion som redan äger rum över gränserna måste föras via formella analyser, och den gäller i första hand de slutsatser man kan dra av olika uttrycksformer. Inget ont i det, för det är på det området som debatten under senare år har varit vitalast inom alla konstarter. Risken är bara att både film och filmkritik halkar rakt in i formalismen. Då sluter sig filmen på nytt, i en ny isolering som kanske är lättare att häva än den gamla men precis lika kvävande.
Det är tänkbart att man kan hitta lika goda argument för att kalla Är du inte riktigt klok? för en usel film som för att tycka om den. Kom med dem i så fall. Det som oroar är likgiltigheten, för den skvallrar om att man inte har hört ett ljud av vad som har sagts."
Småningom ledde debatten till att Lars Forssell den 10 aug. tog till orda i Expressen med artikeln Filmen (En cinemassaker). I artikeln behandlade han svepande den svenska filmen, med underrubriker såsom Bergman, Widerberg och Donner. Men han ville också försvara filmen och sitt eget manus, vilket han gjorde på följande sätt: "Det må vara en urusel film men jag hatar när narrarna jamsar om kameravinklar.
Det finns schabloner från fyrtiotalsfilmen som idag har blivit verklighet.
Fyrtiotalsfilmen - narrarna talar om Flottans kavaljerer -- levde i en drömvärld som kanske behövdes på fyrtiotalet därför att människorna på den tiden sannerligen inte levde i någon drömvärld.
Idag kopierar verkligheten fyrtiotalsfilmen. Och det är en allvarlig historia. I varje fall allvarligare än att en naken flicka blir utestängd i en farstu.
Det finns m.a.o. människor som lever i ett totalt standardiserat vakuum, det finns folk som drömmer om att stå i Vecko-Journalen som den idealiska värdinnan och som glatt berättar för vem som vill höra på att de läser börsnoteringarna för sina män till morgonkaffet och - på söndagarna - resumerar den nyutkomna litteraturen i korthet. Det finns människor som köper plastfontän för 500 kronor och sätter den i vardagsrummet. Det finns människor som dekorerar sina våningar så de ser ut som helvetets käftar, gröna tänder, purpurröd tunga och allt. Det finns socionomer, det finns gabardinbrämade nollor både på LO och bland de s.k. skattejuristerna.
Tomheten är en verklighet. Schablonen är en lärdom som lärs ut i trehundra veckotidningar i mångfärgstryck. Allt detta finns. Liksom det finns människor som fortfarande hyser den socialistiska drömmen och skulle te sig som fullständiga idioter i samvaro med Krister Wickman eller i ett sällskap unga folkpartister med femton garanterat "radikala" idéer.
Allt detta har jag velat skildra i mitt manuskript till filmen. Och medelålderns problem också, en smula. Detta skildras helst i farsens form, för medelålderns problem har mindre intresse i filmsammanhang än t.ex. raggarnas och alla våra nygiftas tristess. Filmpubliken är fortfarande mest tonåringar och tonåringar vill antingen gråta över sig själva eller skratta åt sina föräldrar.
Så, av filmsociologiska skäl, blev det en fars som jag skrev med vänster hand för jag är vänsterhänt."

Manus 107 s. (prodnr 3-63). Program. Engelskspråkigt program. Informationsblad från Sveriges Förenade Filmstudios. Affisch 70 x 100. Domineras av röd titeltext i centrum mot gul bakgrund. I vänster- och högerkant vardera två svartvita skådespelarporträtt. Stillbilder: 1 set. Kopia av censurkort 102.141. Diarienr 925/64 och 1041/64. Kopia av Musikförteckning från STIM. Förhandsnotiser, premiärnotiser, intervjuer med Yngve Gamlin, festivalklipp. Inlägg i debatten om filmkritiken. Recensioner 23.7.1964: AB/ Karin Michal, DN/ Mauritz Edström, Expr/ Lasse Bergström, StT/ Björn Norström, SvD/ Lill, Chaplin 48/6/1964/ Bo Johan Hultman.