Emil i Lönneberga (1971)

Pressreaktion Svensk filmografi
De flesta recensenter hade invändningar mot Emil i Lönneberga. Graden av missnöje varierade i en skala från den mest positive -- Sven E Olsson i Arbetet -- till den mest missnöjde -- Jan Aghed i SDS. De flesta trodde dock att barnen skulle bli roade, vilket många ansåg vara huvudsaken.
"Det är lika bra att erkänna det med en gång: Det var ett nöje rakt igenom att möta Emil i Lönneberga också på film. Jag hade rent av så roligt att jag utan större tvekan utnämner Emil i Lönneberga till världens bästa svenska barnfilm -- och då har vi ändå vissa stolta traditioner i den vägen, från Bullerbyn till Pippi. Vad skall man då skylla succén på? Först och främst naturligtvis Astrid Lindgren, vars litterära strövtåg in i barnens främmande land byggt så många vidunderliga passager över generationsgapet. (-)
Men vidare i ansvarsfördelningen. Rätt mycket får väl lastas på Olle Hellboms regi, som rappt och enkelt för den fragmentariska och episodartade intrigen framåt, ibland fiffigt stödd på underfundiga visor." (Sven E Olsson i Arbetet)
"Om möjligt ännu mera prövad än Emils far var Jonas och Lottas pappa, som ur sitt lite blaserade och naturligtvis på olika sätt diskutabla vuxenperspektiv ansåg att Emil i Lönneberga är en av de sämsta svenska barnfilmer som någonsin gjorts. Med sin för!ljugna Sörgården-mentalitet, sin bonderomantik, sin idyllisering av livet på ett småländskt hemman ägt av en välbärgad men sjukligt gniden bonde och med sin ytliga, cyniska och klichétyngda inställning till hemmanets piga och dräng och socknens fattighjon -- med allt detta är filmen bräddfull av reaktionära värderingar.
Ur regisynpunkt håller Emil i Lönneberga en jämn och konsekvent bottennivå. Vad är det för barnkulturklimat där personer med så torftig fantasi som Olle Hellbom får ägna sig åt barnfilm?" (Jan Aghed i SDS)
"Och nu har Olle Hellbom 'filmat böckerna'. Det är det han har gjort, inte en konstnärligt självständig film. Tanken att göra en sådan har säkert aldrig föresvävat honom eller också har han förkastat den på ett tidigt stadium.
Jag tror att Olle Hellboms avsikt varit att barnen i varje stund skall känna igen sig, inte behöva bli besvikna över att någonting inte stämmer. Det är efter den intentionen man måste bedöma hans film. (-)
Filmen skildrar en rad av Emils mest livade hyss (--).
Ändå tycker jag inte att Olle Hellbom får sin film att leva, framför allt mellan hyssen.
Film är, upptäcker man, förfärande tydlig. Det som bubblar och puttrar i boken vill lätt stelna i magnifika förstoringar på filmduken. (-)
Hellbom varvar bakgrundsberättelse och dialog. Astrid Lindgren läser själv direkt ur böckerna, vilket här känns som en överloppsgärning. Det blir en både verbal och visuell övertydlighet. Nu är detta en vuxens åsikt. Jag håller inte för osannolikt att barn i förskoleåldren reagerar mer positivt." (Elisabeth Sörenson i SvD)
"För vad är det Hellbom visar oss?
En lintott som är en provinsiell försvenskning av Bill Brown, busfrönas brittiske och barnbokslitteräre mönstergosse.
En serie älskvärda hyss (-).
Min huvudsakliga invändning -- emellertid -- är att Olle Hellbom gjort det onödigt lätt för sig, som bildberättare och som tekniker. Låt vara att en barnfilm av det här slaget inte kräver några konfliktsituationer. Men lagom är bäst, och Olle Hellbom har gått en bit för långt åt det naiva för att inte säga rara hållet. (-)
Han har aldrig frestats att -- med adress till den barnsliga fantasi som övergår allt annat -- dikta i bild i stället för att bara översätta texten med kameran och använda författarinnan som speaker." (Jurgen Schildt i AB)
Kommentar Svensk filmografi
Det gjordes sammanlagt tre filmer under 70-talet baserade på Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberg. Efter Emil i Lönneberga kom Nya hyss av Emil i Lönneberga (1972/13) och Emil och griseknoen (1973/18). Filmerna lanserades också som en TV-serie i 13 delar. Sändningsdatum för första avsnittet i svensk TV (TV1) var 22.11.1975.
Astrid Lindgrens (f 1907) bok "Emil i Lönneberga" kom ut 1963. Övriga böcker i serien om Emil är "Än lever Emil i Lönneberga" (1970), "Den där Emil" (1972) och "När Emil skulle dra ut Linas tand" (1976).
Filmerna om Emil i Lönneberga blev kommersiella framgångar både i Sverige och utomlands. I samproduktionslandet Tyskland blev inte minst TV-serien oerhört populär.
LP-skivan med musiken ur filmen blev även den en stor framgång och fick snabbt en Guldskiva. Några av melodierna på skivan blev oerhört populära och tillhör nu standardsortimentet vad gäller barnvisor.
SF letade länge för att finna en lämplig Emil. Hundratals barn testades, innan valet föll på Jan Ohlsson, 8 år, från Uppsala. Valet ansågs mycket lyckat, även av dem som för övrigt hade invändningar mot den färdiga filmen. Även Lena Wisborg, 5 år, i rollen som Emils lillasyster Ida rönte uppskattning.
Astrid Lindgren sa sig vara mycket nöjd med filmatiseringarna. Hon besökte ofta själv inspelningarna.
Källmaterial Svensk filmografi
Visningskopia: SFI. Program. Affischer: två i normalformat, två mindre. Stillbilder: 1 set. Kopia av censurkort 110.533. Kopia av Musikförteckning från STIM. En mängd artiklar och reportage om Emil. Inspelnings- och premiärreportage. Intervjuer. En mängd artiklar i samband med TV-visningarna. Veckotidningsrecensioner. Analys i Ord & Bild nr 5/1971. Recensioner 5.12.1971: AB / Jurgen, Schildt Arbetet / Sven E, Olsson DN / Hans!erik, Hjertén GHT / Sverker, Andréason / (10.12.1971) GP / Monika, Tunbäck-Hanson SDS / Jan, Aghed / (19.12.1971) SvD / Elisabeth, Sörenson Chaplin / Johan, Holmér SG