En vandring i solen (1978)

Pressreaktion Svensk filmografi
Samtliga fyra stockholmstidningar var klart positiva till En vandring i solen.
"Stig Claessons bok är en dov och underbar bok, med några snabba utvikningar mot den självironi som ger svärtan dess förtvivlade och tillkämpade kontraster. Kan någonting likartat sägas om Hans Dahlbergs filmatisering?
I allt väsentligt tycker jag det. Claessons prosa låter sig inte utan vidare omvandlas till bilder, det har visat sig förr. Men det viktiga och berömvärda i Dahlbergs regi och Bibi Edlunds manus är att man så långt som möjligt klarat själva tonträffningen." (Jurgen Schildt i AB).
"Det blir en underfundig film om vår nordiska frusenhet och längtan till solen, om ensamhet och hjälpsamhet, om ångest och tillfrisknande under en tillfällig himmel.
Rolig är den också, det vore ingen äkta Slasfilm annars. Episoden med det äkta paret som ber Tore Andersson promenera in sex par skor så att de kan införas i Sverige och som fyller ut väntetiden med konjak hör till dyrbarheterna.
Allt utspelas på en ö där krigsmolnen hopar sig vid horisonten och med antydningar om hur lätt alla sorters idyller brakar samman.
Dahlbergs film lever dock föga på sina Medelhavsvyer, men desto mer på sitt lyhörda fasthållande vid mänskliga situationer, sin blandning av crazy och dödligt allvar och så denna sällsamma Claessonska dialog, som låter som alla snackar så fast egentligen ingen gör det.
Givetvis också på de goda aktörer som krävs i sammanhanget. (-)
Ni bör alltså se En vandring i solen! Det är en liten film som når förvånansvärt långt in i våra hjärtan, i all enkelhet något annorlunda på bio." (Hanserik Hjertén i DN).
"Det fina med Hans Dahlbergs film om Tore Andersson är inte att den hittat något nytt cinematografiskt språk för att åskådliggöra hans ödsligheter. Det har den nämligen inte: Jag skulle inte ha blivit förvånad om En vandring i solen visats hemma i mitt vardagsrum och utgetts för att vara ett tv-spel.
Den är egendomligt doftlös i sina yttre svängar. Solen känns inte varm och Cypern som en värld nära urladdningen är inte närvarande kring de svenska gästerna.
Nej, det är i samarbetet mellan Dahlberg och Gösta Ekman som En vandring i solen har sin styrka. Ekman som Tore Andersson är sällan ur bilden och han kan förmedla både Claessons språk och hans tystnader, det är fenomenalt." (Lasse Bergström i Expr).
"Styrkan i Dahlbergs film ligger mycket hos aktörerna och hur han lyckats placera dem i bilder, oftast stillastående bilder som säger mycket om vår nordliga klimatiska ensamhet. Närmast rörande är det par som framställs av Irma Christensson och Sif Ruud vilka stillsamt som ankor guppar i de cypriotiska farvattnen medan kameran iakttager dem från stranden.
En vandring i solen är kort sagt en film ni kan kosta på er att se, jag har svårt att tro att någon skall bli direkt besviken på vad som där visas upp." (Hans Schiller i SvD).
Samtliga kritiker apostroferade aktörerna, och då inte minst Sif Ruud, "historiens märkligaste tillgång" (AB). Det skedde även utanför Stockholm:
"Jag tycker om den för att den fyller mig med en melankolisk och eftersinnande glädje (-) och allra, allra mest tycker jag om den för den intensiva värmen i Sif Ruuds 'vänliga Siv från det glada Hudik'. Det blir så mänskligt, så nära, så riktigt och så gott att hon blir filmens matchvinnare." (Sven E Olsson i Arbetet).
Monika Tunbäck-Hanson i GP fann att Sif Ruud och Gösta Ekman stod "i absolut centrum. De gör det i kraft av sina roller och därför att de spelar så utmärkt väl. Sif Ruud har som skådespelare en känslans livsklokhet som griper."
Den enda klart negativa reaktionen kom några veckor efter premiären i Chaplin där Harald Stjerne såg en helt annan film:
"(-) filmen är tråkig. Kanske är den tråkig för att det egentligen bara är hjälten -- den medelålders mannen som dränker en förlorad kärlek i den billiga cypriotiska spriten -- som är utförd, inte som en figur eller ens personlighet utan som trovärdighet. Kring honom grupperar sig alltför villigt filmens övriga personligheter, och trots regissörens obestridliga verklighetssinne blir det mest fråga om karikatyrer och fyrkantiga lustifikationer. De två tanterna har lockats in i något barnteatermanér som verkar ödsligt om inte i Sverige så i alla fall längs Cyperns soldränkta stränder. Och eftersom de gubbsjuka reglerna för svensk filmproduktion nästan alltid kräver att den unga damen ska vara fräsch, ny och söt, blir det allt eftersom handlingen fortskrider svårt att förstå, varför den norska reseledaren skulle kunna vara ett tänkbart alternativ till spriten, som är så billig. (-) Slutsats: den Claessonska demonin och misantropin kräver kraftfullare och mer seriösa ansträngningar för att nå fram via filmdukar. Nu förvandlas en självständig berättare till en gubbsjuk och sentimental lustigkurre, till båtnad varken för litteraturen eller filmen."
Kommentar Svensk filmografi
Stig Claesson (f 1928) publicerade denna, sin 27e bok, "En vandring i solen", i november 1976, men redan 1974 hade Claesson och Hans Dahlberg suttit och arbetat på ett filmprojekt med samma historia -- av författaren delvis självupplevd under en resa till Cypern 1973.
Det blev aldrig något filmmanus den gången, men sedan romanen hade kommit ut, visade sig flera regissörer intresserade, och Claesson tänkte sig först att Hans Alfredson skulle få filmrätten.
Lars Lennart Forsberg, som framgångsrikt, filmatiserat "Vem älskar Yngve Frej" och "På palmblad och rosor" för TV var också på tal, men Hans Dahlberg blev alltså till sist den som fick förtroendet.
Dahlberg gick ut regilinjen på Filmskolan 1968 och debuterade som långfilmsregissör med den tillsammans med Carl-Johan Seth samregisserade Om sju flickor (1973/20). En vandring i solen blev hans första egna film, liksom filmen blev den första biograffilm som baserats på någon av Stig Claessons böcker. För manuskriptet svarade Bibi Edlund som tidigare bearbetat andra berättelser av författaren för TV.
Projektet drevs ursprungligen av producenten Bo Jonsson som hade tänkt sig en film för Europa Film i samarbete med TV. På senhösten 1977 drog sig emellertid TV tillbaka, och samtidigt blev Jonsson sjukskriven en längre tid. I den situationen vände sig Dahlberg till Filminstitutet som ställde sig positivt, men producenten Bengt Forslund krävde en viss omarbetning av manus. Detta gick Dahlberg och Edlund med på, och en andra manusversion förelåg i februari 1978, och 27.2.1978 fick projektet full produktionsgaranti. Filmen kunde därmed dras igång med Filminstitutet som huvudman i samarbete med Handelsbolaget Treklövern -- den av Harry Schein konstruerade filmpoolen i vilken såväl Europa Film som Sandrews och SF ingick.
Det stod ganska snart klart att den med Claesson porträttlike Gösta Ekman borde spela huvudrollen, fast regissören egentligen hade tänkt sig Per Oscarsson. Däremot rådde oklarhet om hans norska motspelerska, och 9 mars 1978 for därför Dahlberg och Forslund till Oslo för att se på tänkbara kandidater. De fastnade mycket snart för sångerskan Inger Lise Rypdal, som nyligen hade filmdebuterat i Kjære Maren. Det var heller inte svårt att bestämma sig för Sif Ruud, Irma Christenson och Margareta Krook som de tre äldre damerna, och som tur var gick det att lösgöra dem från Dramaten med kort varsel.
Det hade nämligen beslutats att filminspelningen skulle börja redan i april 1978, och detta i Loutraki i Grekland i stället för på Cypern på grund av de oroligheter som då rådde där.
I början av april blev det också klart att Greek Film Center gick in som medproducent i filmen med 10 procent, och trots vissa problem med de grekiska fackföreningarna och väderleksförhållandena, kunde inspelningen helt planenligt äga rum under tiden 13.4.1978 -- 31.5.1978, totalt 35 inspelningsdagar med normal filmåtgång, 24 339 m av beräknade 25 000 m. Kostnad 2 miljoner kronor.
Resor och hotell sponsrades delvis av Fritidsresor eftersom filmen handlar om en charterresa och en reseledare och eftersom det knappast hade varit ekonomiskt vettigt att fantisera ihop en resebyrå.
När filmen på senhösten stod färdig var såväl Europa Film som Filminstitutets nye VD, Jörn Donner, klart skeptiska mot filmen.
Filmen gick upp på juldagen 1978 och fick övervägande positiva recensioner, så positiva att filmen slog publikrekord på premiärbiografen de första 10 dagarna. Totalt sågs filmen av närmare 400 000 personer i Sverige och den blev också en stor framgång i Norge. I övrigt väckte den, naturligt nog, mindre intresse. Den såldes dock till Belgien, Jugoslavien, England och Mexico förutom till de nordiska länderna.
Sif Ruud tilldelades på hösten 1979 en guldbagge som 1977/78 års bästa skådespelerska.
Filmen visades i TV1 nyårsafton 1980.
Källmaterial Svensk filmografi
Visningskopia: SFI. Manuskript: synopsis på svenska och engelska. Scenarion i flera versioner; bl a på engelska. Programblad. Program på engelska. Affischer: en större, en i normalformat, en mindre. Stillbilder: 16 (s/v), 1 set (f), 9 (bakom). Kopia av censurkort 119.739. Kopia av Musikförteckning från STIM. En mängd artiklar inför inspelningsstarten. En mängd inspelnings- och premiärreportage. Intervjuer. Notiser. Artiklar och notiser om den kommersiella framgången. Artiklar inför TV-visningen. Utländska recensioner. Veckotidningsrecensioner. Ett flertal landsortsrecensioner. Recensioner den 26-27. 1978: AB / Jurgen, Schildt Arbetet / Sven E, Olsson DN / Hans!erik, Hjertén Expr / Lasse, Bergström GHT / Bertil G, Olin / (5.1.1978) GP / Monika, Tunbäck-Hanson GT / Ulla, Swedberg KvP / Bertil, Behring SkD / Rolf G, Kittel SDS / Lars, Lönroth SvD / Hans, Schiller Chaplin / Harald, Stjerne Vi / Carl-Eric, Nordberg BF