Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten (1980)

Pressreaktion Svensk filmografi
Lasse Åbergs föregående film, debutverket Repmånad (1979/3), drabbades av en närmast kompakt indignationsstorm från en kritikerkår som såg filmen som en symbol för den usla standarden på svensk film i allmänhet och svensk filmkomedi i synnerhet. Trots det strömmade ca 1,5 miljoner biobesökare till biosalongerna för att se en lumparfars av gammalt och ytterst igenkännbart svenskt märke.
Hanserik Hjertén, DN: "Gudarna skall veta att en film som Lasse Åbergs Sällskapsresan inte löser den svenska filmkrisen. Det är en komedi som i samma anda som Repmånad radar upp smålustiga episoder kring svenskarnas obotliga längtan från det nordiska kylskåpet till sydländska playor.
Man anar förebilder i vardagshumoristiska mästare som tjecken Milos Forman och de älskansvärda engelsmännen, men Åberg saknar ännu förmåga eller lust att bygga upp en mänskligt sammanhängande historia och förlorar sig i plottrigheter.
Hans syn på turistande svenskar är i stort sett utan komplikationer och perspektiv, han är den roade iakttagaren, och några originella infall har han knappast heller. Det närmaste han kommer i den vägen är väl porträttet av den mammabundne spanske charmören.
Ändå tycker jag om filmen. Det finns hos Lasse Åberg trots hans enkla skämtsamheter en närhet till det lågmält humoristiska och varmhjärtat mänskliga som är sympatiskt och som man nog bör ta vara på. Hans charterresenärer är schabloner men ändå med naturliga tonfall och ett oansträngt sätt att visa upp typiska svenskheter.
Åbergs förmåga i den vägen blir tydligast i hans eget framträdande som den komiskt bortkomne yngling med stillsamt bevarad värdighet som han ännu en gång gestaltar och där jag tycker han hittat en egen figur, välgörande fjärran från den sprattelhumor som har gamla anor i svensk film.
I den figuren anas intressantare historier än Sällskapsresan, och det är bara att hoppas att Lasse Åberg lyckas berätta dem i fortsättningen.
Tills vidare får vi hålla till godo med hans medmänsklighet i enklare förpackningar som den här komedin om svenskarna och deras resor. Och nog duger den till en stunds oförarglig underhållning."
Lasse Bergström, Expr: "Det tar sig i buskarna för Lasse Åberg.
Hans första film Repmånad var, trots folkets kärlek, en lindrigt sofistikerad militärfars modell ä.
Folkets kärlek lär drabba även Sällskapsresan, Åbergs opus två, men den här gången mer välförtjänt. Åberg har lärt sig jobbet. Han knyter nu prydligt samman de trådar han lägger ut. Han vågar satsa mer helhjärtat på den vänliga stillheten kring sin egen gängliga gestalt: en blyg, praktiskt bortkommen Olsson bland alla Svenssöner, en komisk romantiker med drag av Lloyd och Tati. (-)
Några sjumilakliv i den artistiska utvecklingen från Repmånad tar Åberg inte, men i sin blandning av vänlig elakhet och maklig situationskomik vittnar Sällskapsresan om ett ökat filmiskt självförtroende hos sin upphovsman."
Jurgen Schildt, AB: "I motsats till föregångaren Repmånad, som liknade en förskräckelse, uppvisar den nya filmen en intrig, vad den nu kan vara värd. Kompositionen är duktigare, greppet fastare. Men fortfarande är det alltså den breda och idiotsäkra igenkänningen Lasse Åberg bygger på i sina bemödanden att erövra landets kärlek.
Lumpen är avklarad, charterturismen likaså. Vad blir det när Åberg avverkat sin planerade historia om 40-årskrisen?
Bingo?"
Jan Aghed, SDS : "Det görs åtskilliga usla komedier i t ex Hollywood varje år och flera av dem hittar tyvärr vägen hitöver. Men någon amerikansk motsvarighet till Åbergs lär vi inte få se, av det enkla skälet att ett komedimanus av den halten, med den fåniga, tunna och bortom bristningsgränsen utkavlade storyn, med den oinspirerade dialogen, med de tama, trådslitna och tradiga flabb- och fnisskämten och med den för filmkomik okänsliga rytmen i och mellan scenerna, aldrig nått så långt som till inspelning.
Vad man än må beskylla amerikansk film för: anspråk på hantverkskunnande håller den sig med.
Med Sällskapsresan är det rentav så att filmen till större delen inte ens orkar höja sig till den synnerligen anspråkslösa komedinivå som Åberg & Co tagit till riktmärke.
Själv hade jag aldrig drömt om att behöva åberopa Repmånad som föredöme för någonting som helst, men faktum är att även detta dumkvicka missfoster antar ett slags förklarat skimmer bredvid spiritualiteten i Åbergs nya opus. Här ligger en i och för sig blygsam mängd lustiga gags i början, innan resenärerna lämnat Arlanda och just när de kommit fram till destinationen, medan återstoden, praktiskt taget hela Kanarie-partiet, känns särdeles andefattigt vad humor beträffar, segt som knäck och olidligt tråkigt.
Men vad som är roligt eller inte är en fråga om personligt tycke och smak. Det riktigt trista och olustiga med Åbergs komedifabrikation är att den använder sig av och uppammar en vulgär och omoralisk schablonsyn på människor.
Han har gjort tjugo charterresor i sitt liv och förvissat sig om att sådana charterturister som hans film skildrar verkligen existerar. I och med det är det inget uttryck för fördomar att beskriva dem på film, påpekar han i medvetslösa intervjuyttranden.
Självfallet finns det killar som råflabbar, krökar och blir knalla på svenska charterresor, tjejer som fnissar, krökar, sätter poäng på och vill bli påsatta av killar eller nygifta par som uppträder som Operabar-humorns nygifta par från Mjölby. Men Åberg tycks intresserad enbart av att isolera deras funktion som typer i bild och dialog, bara av just de beteenden som attraherar och bekräftar schablonföreställningarna om hur svenska charterresenärer uppför sig. Gillade han sina personer så mycket som hans supportrar påstår är fallet skulle han också - vilket bra humorister och komediregissörer gör med sina rollkaraktärer - försöka ge dem och deras liv värdighet på bioduken genom att även visa dem från andra sidor. Då skulle han försöka ge dem andra dimensioner än bara de fördomsenliga seriefigurernas."
Kommentar Svensk filmografi
Sällskapsresan rönte redan på förhand ett mycket stort förhandsintresse från massmedia, och flera tidningar - inte bara från storstadsregionen - gjorde inspelningsreportage på plats på Kanarieöarna. Så gott som alla tidningar återger samma anekdoter och målar upp samma bild av inspelningen, något som tyder på att produktionsbolagets pressinformation blev en strålande propagandaseger. Det ojämförligt största idolreportaget gjordes av Kristina Torell för GP, som över tre sidor med färgbilder i sin lördagsbilaga 19.4.1980 publicerade en längre intervju med Lasse Åberg (f 1940). Där presenterade Åberg själv med entusiastiskt och villigt bistånd från intervjuaren sin arbetsfilosofi:
"Det som betyder mest för Lasse är den egna ambitionen, inte vad några utomstående tycker.
- Om jag själv tycker det jag gjort är bra är jag nöjd. Och Repmånad var gullig - om än rätt tunn. Den filmen låg väldigt nära verkligheten, säger Lasse.
Det är så han vill ha det, publiken skall kunna säga: ' Så där är det.' Och det skulle ju inte gå ifall repgubbarna hade exempelvis rosa uniformer...
Att sen dagens repsoldater försöker leva upp till Repmånads-rollerna är en annan historia.
När Sällskapsresan, Åberg-film nummer två, kommer på biograferna blir identifikationsbasen ännu bredare. I Repmånad var det bara herrar som kunde känna igen sig, på charterresa har väl nästan de flesta varit.
- Sällskapsresan är inte fars utan verklighet eller nästan verklighet eller gränsverklighet. Det ger en djupare komik och bättre. Igenkännandet är fruktansvärt effektivt. Man fnissar ibland för att man skäms lite, det är mysigt, säger Lasse och konstaterar att det inte ligger för honom att göra filmer om överklasspianister. [Åberg syftar förmodligen på Ingmar Bergmans Höstsonaten . Min anm.]
- Jag kan inte göra sådan film, säger han och tillägger:
- Och jag har ingen spader eller noja att bryta ner.
Lasse Åberg hämtar sina rollfigurer från den lägre medelklass han själv kommer ifrån, han gör filmer om människor som är som folk är mest.
- Men inom svensk film har det verkat som om detta inte är intressant. Milos Forman har lyckats - han är lite ideal för mig - Woody Allen också. Men jag skulle gärna göra en smal film också, om något jag känner till.
Repmånad och Sällskapsresan får väl betraktas som kommersiella filmer - och kommersiell är för många ett fult ord.
- Men, säger Lasse, det är kul om så många som möjligt ser det man gör. Det vore hyckleri att säga något annat. Och kvalitet har inget med ämnesval att göra utan med behandlingen av ämnet.
När Lasse Åberg gör film arbetar han ihop med Bo Jonsson, producent för såväl Repmånad som Sällskapsresan samt behjälplig i manusarbetet.
- Vi talar om filmen först, försöker uppleva den tillsammans. Sedan skriver jag - med Bosse som besserwisser. En ljuvlig sits för honom - nästa gång måste vi byta.
Lasse och Bosse träffades för flera år sedan i samband med en TV-grej.
- Vi filosoferade över hur det krånglas till när det skall göras film, att man inte kan göra kvalitetsfilm om något folk känner igen. Folk älskar att se sig själva.
Så kom Repmånad till - och nu Sällskapsresan. Ämnet inbjuder till allehanda sparkar - men sådan är inte Lasses stil.
- Satiren i Sällskapsresan är mild. Vi är inte alls elaka utan lite ömsinta. Men lite angriper vi den totala exploateringen.
Det är inte Helge Jonsson från Repmånad som reser med charter till Nueva Estoccolmo på Kanarieöarna för att fira jul där utan Stig-Helmer Olsson.
- Att använda Helge igen skulle ge en Åsa-Nisse-effekt. Men jag är ingen skådis så det blir den där tönten ändå som jag är så förälskad i, säger Lasse.
Stig-Helmer hör alltså inte till de tuffa. Han är den ovane, lite bortkomne resenären men likt Helge reder han sig ändå ganska bra.
- Stig-Helmer är den aningslöse individen som drabbas av verkligheten hela tiden. Han är en katalysator för oss alla. The loser är en sympatisk ingång på en film, det är en bra snubbe att identifiera sig med. För alla är vi den där töntiga, osäkra människan.
När Lasse Åberg gör film arbetar han efter följande metodik:
- Först bestämmer jag ämnet, sedan har jag en förhöjd perception för saker som har med det att göra - jag vill visa allt jag tycker verkar skojigt.
Därpå gör Lasse ett typgalleri.
- Sedan pusslar jag in de episoder jag tycker är roliga - och ser till att det finns en början och ett slut. Att börja är ingen konst men det är svårt att sluta."
Huvudpersonens namnbyte från Helge Jonsson till Stig-Helmer Olsson till trots är alltså figuren i princip densamma, vilket ju Åberg själv konstaterar ovan, och det tycks ha varit en gångbar ersättning för just Åsa-Nisse att döma av publiksiffrorna på ca 2,5 miljoner biobesökare - den dittills högsta publiksiffran för en svensk film. Det tidigare rekordet innehades av Repmånad (1979/3). Sällskapsresan premiärvisades på 21 biografer över hela landet och gick upp samtidigt i alla de nordiska huvudstäderna.
Det dröjde fem år till nästa film: Sällskapsresan II - Snowroller (1985/13) men sedan återkom Stig-Helmer med kassasuccésäker frekvens i S O S - en segelsällskapsresa (1988/28) och Den ofrivillige golfaren (1991/27).
Sällskapsresan var officiellt svenskt bidrag vid Moskvafestivalen 1981 och gjorde stor lycka även hos den sovjetiska publiken, rapporterade Lars Åhlander (Chaplin nr 176/1982): "Och visst kunde ryssarna känna igen sig. Tillfrågade besökare framhöll bl a den entusiastiske reseledaren, den efterhand allt mindre besökta morgongymnastiken och dryckesbröderna som slående parallella företeelser i sovjetiska gruppresesammanhang.
Filmen torde dessutom ha satt ett svårslaget rekord för svensk film: I ett sportpalats omriggat till bio sågs Sällskapsresan under en dag vid tre föreställningar av tillsammans 27.000 personer!
(-) Sällskapsresan erhöll (-) Intourists pris till 'bästa turistfilm'. Det unika i detta underströks kraftigt vid överlämnandet. Förr om åren har priset nämligen enbart tilldelats kortfilmer."
Källmaterial Svensk filmografi
Visningskopia: SFI.
Manuskript: scenario, flera versioner (även scriptans ex med polaroidfoton m m, och fotografens ex); dialoglista, flera versioner (även på engelska).
Program och reklamtryck på svenska, danska och engelska.
Affischer: 2 motiv, 1 stolp, samt med dansk text.
Stillbilder: sv/v, färg och dia.
Kopia av censurkort.
Kopia av Musikförteckning från STIM.
PR-material. Musikförteckning från ncb. Artiklar och intervjuer före, under och efter inspelningen samt kring premiären 22.8.1980. Artiklar om publikrekordet under hösten 1980 samt vid TV-premiären i SVT Kanal 1 1.12.1987. Landsortsrecensioner. Tidskriftsrecensioner. Utländsk recension: Variety (3.9.1980).
Recensioner 22.8.1980:
AB/Jurgen Schildt, Arbetet/Sven E Olsson, Chaplin/Per Odebrant (nr 169/1980), DN/Hanserik Hjertén (23.8.1980), Expr/Lasse Bergström, GP/Sune Örnberg, KvP/Björn Fremer, SDS/Jan Aghed, SvD/Elisabeth Sörenson, Vi/Carl-Eric Nordberg (nr 9/1980)