Nils Asther

Person

Utmärkelser
Förlaga

Svensk skådespelare (filmroller i Sverige, Tyskland, USA 1916-1973). Född Nils Anton Alfhild Asther i Hellerup, Danmark, död i Farsta, Stockholm.

Asther växte upp i Malmö. Det råder viss osäkerhet om vilka hans biologiska föräldrar var vilket kom att sysselsätta hans tankar och delvis sätta sin prägel på hans liv. Intervjuad på 1930-talet sade han att "vi längta mest efter det vi inte ha", vilket speglar en rastlöshet och otillfredsställelse som färgar av sig på hans skådespelarkarriär.

Som ung kom han till Stockholm, fick teaterlektioner av Augusta Lindberg som även blev hans älskarinna trots den stora åldersskillnaden. Hon hjälpte honom även att få sitt första teaterengagemang vid Lorensbergstetatern i Göteborg. Efter filmdebuten i Stillers Vingarne (1916) fick han snart erbjudanden från utlandet, först från Danmark och sedan Tyskland. Efter några år och en uppenbart välbetald filmkarriär i Tyskland - det uppgavs att han avvisade ett anbud på 10 000 kr i veckan, en för tiden mycket stor summa, kom han till Hollywood, där han blev en flitigt anlitad skådespelare.

Talfilmens genombrott medförde en viss nedgång i hans karriär, men med hjälp av en talpedagog lyckades han anpassa sig till denna nya situation och blev vid 1930-talets början en mycket välbetald aktör. I samtida intervjuer uttryckte han sin kluvna inställning till livet i filmstaden: en grym och fascinerande stad som han uttryckte det. I de 1988 postumt utgivna memoarerna En narrspegel uttrycker han sitt förakt och sin avsky för vulgariteten hos denna plats, som bara förtärde människor och där en karriär kunde brytas lika lätt som en tändsticka. Möjligen bottnar detta i hans flyktighet och oförmåga att ta vara på det materiella utbytet.

Så småningom blev rollerna färre och när han sedermera återvände till Sverige i början av 1960-talet var han i det närmaste utblottad. Då hade han förgäves försökt göra en ny karriär i det färska tv-mediet. Åter i Sverige fick han ett engagemang vid Alléteatern 1961 samt några mindre filmroller, bl.a. i Arne Mattssons Vita frun (1962) och efter hand började han ägna sig åt målning.

Asther var kanske inte så märkvärdig som aktör. Mycket hade han sin bildsköna utstrålning att tacka för, en väl så väsentlig faktor i en tid som dyrkade ytan. Hans sedermera kända bisexualitet bidrog till att understryka allt detta. Han karaktäriserades som en "maskulin Garbo" och som sådan kan man tänka sig att att han attraherade åskådare av båda könen. Ofta placerades han i exotiska roller, ibland i det eleganta bovfacket, såsom fallet var i hans kanske mest kända och bästa roll som den grymme general Yen i Frank Capras The Bitter Tea of General Yen/Kinesflickans hämnd (1932).

P O Qvist (2004)