John Elfström

Person

Utmärkelser
Förlaga

Skådespelare (filmroller 1928-1972). Född Per Johan Hilding Elfström i Ovansjö, Gävleborgs län, död i Täby.

Han växte upp i Aspås i Jämtland och gick i skola i Östersund. Enligt egen uppgift spelade han redan som barn teater för sina kamrater och i sin tidiga ungdom lär han ha rymt med en cirkus bara för att snart återbördas av sin far, som var hemmansägare. Senare lämnade han hemmet och anslöt sig till ett resande teatersällskap. Han flyttade så småningom till Stockholm där han blev elev vid Elin Svenssons teaterskola i början av 1920-talet, kurskamrat med bl.a. Elof Ahrle. Han fick därefter engagemang vid Djurgårdsteatern och senare vid ett turnerande sällskap och åter i Stockholm vid Lilla Folkteatern. Mellan 1927 och 1941 spelade han vid olika svenskspråkiga scener i Vasa och Åbo i Finland, främst Svenska Teatern i Åbo. Under sommaruppehållen gjorde han gästspel vid friluftsscener i Sverige då han även hade några smärre filmroller. Under finska vinterkriget turnerade han som fältartist innan han slutgiltigt återvände till Sverige. Han tillbringade en hel del tid med att vandra runt och få roller på olika scener i Stockholm och lär även en tid ha verkat som försäljare för sin försörjning.

Han fick 1944 en roll vid Svenska Dramatikers studio i Rudolf Värnlunds Vår väg mot framtiden vilket banade väg för mer fasta engagemang hos Ragnar Klange på Folkets Husteatern och filmproducenten Schamyl Bauman. Den senare gav Elfström hans första större filmroller, framför allt huvudrollen i Saltstänk och krutgubbar (1946), sedan han tidigare uppmärksammats efter en mindre roll i Baumans I mörkaste Småland (1943). Några år senare fick han ett ytterligare lyft i karriären då han fick rollen som torparen Åsa-Nisse i filmen med samma namn (1949) som skulle följas av ytterligare arton filmer i samma serie.

Bilden av John Elfström är något kluven. Å ena sidan fanns denna populära sida som han själv hade vissa reservationer inför. Där var han den buskisartade aktören som med yviga gester förkroppsligade allehanda bondska figurer i allmänhet och Åsa-Nisse i synnerhet - han framträdde även som Löpar-Nisse i Värmlänningarna på Operan. Å andra sidan kunde han vara den lågmälde karaktärsskådespelaren som kunde prestera väl utformade miniatyrporträtt av tragiska livsöden som t.ex. den blinde arbetaren i Ingmar Bergmans Musik i mörker (1948) eller mer ondskefulla figurer som den omdebatterade prästen i Hon dansade en sommar (1951). Därutöver gjorde han en lång räcka andra karaktärsfigurer, inte minst för TV-teatern där han var flitigt anlitad under många år.

P O Qvist (2004)